Thranduil, hjorttämjaren

Jag såg The Hobbit: An Unexpected Journey i går och jag är mycket nöjd! Med undantag för 1) Radagast var en knäppgök och 2) Thranduil red på en hjort (var det ens en hjort? Medger att jag är dålig på behornade djur om det inte är älgar.)

Richard Armitage, en av mina brittiska favoriter (från bl. a. BBC:s Robin Hood och North and South fungerade oväntat bra som dvärg och dvärgarna i sin tur var inte alls lika klumplustiga som de hade beskrivits.

Jag är inte heller särskilt upprörd över de tillagda delarna eftersom det innebar mer kameratid för Elrond (!), som ju är den bästa alven av dem alla. Vad var för övrigt grejen med Galadriels klänning?

Jag såg den i 3D nu, vilket var häpnadsväckande bra. Det är den andra filmen jag ser i 3D, den första var Tintinfilmen som kom för ett tag sedan. Det hade varit ännu bättre om jag suttit i mitten av salongen eftersom att den vänstra delen av bilden ibland blev lite skev. Jag skulle vilja se den igen, och då går 2D bra.

Jag finner att jag precis som förut är lika barnsligt förtjust i att förlora mig i en sagovärld som Midgård. Tillbaka-till-rötterna-känslan kom också över mig när jag kontemplerade att min lingvistiska universitetsbana egentligen började med en önskan om att lära mig quenya. Det gick ju inte så bra med den saken, men jag är desto bättre på isländska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *