I helgen som gick for jag hem till Sverige igen för att närvara på Internordiskt studentmöte i Lund. Jag åkte som representant för V-Dala vilket var en himla lycklig slump (jag missade det förra som ägde rum i Uppsala 2012 eftersom det var just innan jag klev på som 1Q, och nu är det ju ett tag sedan jag klev av); kuratorerna skulle fira Västgöta nations 375-årsjubileum på slottet, så några föredettingar fick skickas i deras ställe.

Internordiskt studentmöte (INS) ät ett evenemang med rötter i 1800-talets skandinavism. Det ordnas nuförtiden vartannat år och samlar representanter från kårer och nationer i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Jag är inte säker på urvalskriterierna för till exempel fanns där inga representanter från nationerna i Åbo och heller inga från kårerna i Uppsala. Beror det på frånvaro eller saknad inbjudan? Och skulle det senare kunna bero på att det redan finns ett forum för Sveriges kårer – SFS – och att dessa egentligen skulle kunna representeras av en representant? Det hela är något oklart för mig och jag har funderat på det en hel del. Månne finns det historiska anledningar, månne är det en del av INS identitetssökande: vilka ska ses och varför?

Under helgen fick jag nämligen intrycket av att många inte riktigt visste vad INS funktion var. Jag skulle inte säga att det gjorde mötet håglöst: jag har haft så otroligt många spännande diskussioner under helgen och förhört mig om aktuella frågor och organisationsstrukturer i särskilt det finländska kår- och nationslivet. (Att det blev just det finländska beror på 1) att jag älskar Finland och kanske framför allt 2) att V-Dala har mycket goda kontakter med våra finländska vännationer och därför är det mycket enkelt att falla in i diskussioner med dem – vi är lika och ändå så olika.)

Under mötet diskuterades ledarskap i ideella organisationer (två föreläsningar hölls på temat) samt lösningar och bekymmer med bostadssituationen i de olika nordiska studentstäderna. Precis som i Uppsala så har nationerna i Lund och Helsingfors bostadsbestånd tillgängliga för medlemmarna. Kårerna som närvarade på mötet arbetade alla med påverkansarbete på sina respektive orter för att underlätta byggandet av studentbotäder. I Århus hade studentorganisationen arbetat med ett program som löste tillfälligt boende för många studenter.

Eftersom jag varit engagerad i Föreningen Nordens ungdomsförbund och studerat nordiska språk (vilket lett till resor och studier i de nordiska grannländerna) så hyser jag en stark vurm för nordiskt samarbete. Därför har jag läst en hel del om nationens kontakter med de nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet brukade ha en större roll i nationens dagliga verksamhet: innan utbytesprogram som Erasmus och Nordplus fanns var utlandsterminer något som arrangerades i samarbete mellan nationerna. Möjligen började detta utbyte med att V-Dala härbergerade finländska studenter under vinter- och fortsättningskriget, vid en tid då studier i Helsingfors inte var möjligt. Sedan dess har nationen också haft samarbete med universitet i t.ex. Kiel och Newcastle, ofta knutna till ett stipendium från en äldre landsman, el. dyl. Dessa utbyten har försvunnit nu och ingen kontakt finns längre med studentorganisationer i städerna, men det är en mycket intressant bit nationshistoria som en skulle kunna studera ytterligare i internationella utskottets protokoll från 1940-talet och framåt.

Nuförtiden sker vårt utbyte med vännationerna oftast i samband med högtidliga fester, vilka förvisso också är goda tillfällen att lära sig mer om det nordiska studentlivet. Jag har dansat på stolar i AF-borgen, dansat polonäs i gamla studenthuset, smällt papperspåsar för att simulera viborgska smällen och bastat i Sibbo skärgård. Mitt engagemang på V-Dala har gjort mig rik på både nationella och internationella upplevelser.