När duvorna försvann, Sofi Oksanen

Det är alltså inte nog med att en kvinna ska vara olyckligt gift med en lögnhals, han är dessutom en kappvändare som böjer sig för den ena totalitära regimen efter den andra. Eller är han en överlevare? Gränsen är nog egentligen hårfin. Sista sidorna avslöjar något som läsaren anat tidigare i boken som skulle kunna väcka sympati för denne Edgar Fürst, Parts eller vad han vill heta. Men inte tillräckligt stor sympati för att rättfärdiga hans levnadsval. Eller?

Juudit var en sympatisk karaktär men ville väl kanske mest samma som Evelin ville – ett lyckligt liv av tvåsamhet, rena lakan och barn. Som på ett sätt vi alla. Eller jag i alla fall.

Det jag uppskattar mest med Oksanen (förutom berättandet som är av sådan art att en vill veta hur det går) är att hon berättar om ett Estland som jag tidigare känt till mycket lite av. Jag har funderat lite över estländsk studentkultur bland annat, eftersom jag haft kontakt med den kvinnliga studentföreningen ENÜS. Förutom att föreningen bara tar emot kvinnor som medlemmar så är också inträdeskrav att vara estnisk och tala estniska. Precis som många andra estniska studentföreningar återuppstod de i början på 90-talet efter Sovjets fall. Det var därikring min studentförening tog upp kontakten med dem. Deras ganska snäva krav reagerade jag på: vadan denna nationalistiska hållning?

Dagens förhållningssätt går att relatera till de perioder Oksanen skildrar i romanen: estnisk frihetskamp, tysk ockupation, sovjetisk ockupation. Överallt angivare och hemlighetsmakeri, och mitt i allt detta individen, som vill ha tvåsamhet, rena lakan och barn.