månadsarkiv: juli 2015

Det andra nationalspråket

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Den ökända historien om kvinnan i männens hemliga sällskap

Long time, no see. Det beror på den här masteruppsatsen jag har skrivit. Jag vill inte skryta, men jag vill att du läser den och sedan drar ditt strå till stacken för att reformera upphovsrätten. Då och då är facebooklänkandet intensivt eftersom någon kommit på att upphovsrätten de facto kan hindra dig från att fotografera på semestern. Det vore förstås bättre om vi kunde inse att hela informationssamhället är osynkat med lagstiftningen och att det inte är panoramarätten som behöver försvaras utan informationsrätten, men det är nog en bra början att de små tingen börjar uppmärksammas av bekymrade medborgare.

Hur som helst: jag har just läst en jättebra bok! Så pass bra att jag trots vårens vedermödor kände en lockelse att hamra på tangentbordet för att producera en längre text (nåja, ”längre text”) igen. Boken är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och är skriven av E. Lockhart 2008. Jag fann den av en slump i hyllan med svensk skönlitteratur på biblioteket där jag jobbar och fann till min glädje att den hör till en av mina favoritkategorier: internatskoleskildringar. Varför denna fäbless? Det vet jag inte, men jag lockas av den och förtjusas både av Rory Gilmores liv på Chilton, Penelope Farmers Charlotte varannan dag (denna bok fann jag förstås via The Cures låt med samma namn) och Curtis Sittenfelds Prep. Jag har länge tänkt på att jag borde samla dessa romaner i en lista, både lästa och olästa, så att jag kan läsa om och läsa nytt i samma genre. Ett relaterat intresse är förstås min fäbless för high school-filmer, där Ghost World är outstanding, men där allt från Molly Ringwald till Glee får mig att hoppa i stolen av glädje. (Tappade intresset för Glee när de gav sig ut i vuxenlivet.)

Frankie Landau-Banks är en intelligent kvinna som går andra året på Alabasters internatskola. Hon har under sommarlovet fått bröst och får därför en populär pojkvän när hon börjar skolan igen. Han är med i ett hemligt sällskap som bara killar får vara med i – De trofasta bassetarnas ordensällskap. Frankies pappa var också med i det en gång i tiden och han brukar ofta sitta och sucka över skoltiden och umgås fortfarande med de vänner som han fick i high school (the horror!) Därför listar Frankie genast ut att pojkvännen Matthew är med i detta sällskap och att hela hans kompisgäng också är det. Kompisgänget, som till största delen består av sistaårselever, har ett eget bord i matsalen där Frankie förlänas en plats i egenskap av flickvän. En dag äter hon lunch lite tidigare och sätter sig vid detta bord utan att någon annan är där:

Hon åt, och hon läste.
En del av Frankie kände sig exakt som nästan vilken tonåring som helst skulle ha känt sig i den situationen: generad. Hon önskade att hon inte hade brutit mot den här dumma regeln. Hon önskade att Matthew skulle komma och rädda henne. Hon kände sig förtvivlad och ledsen över att Callum inte hade pratat med henne, för det bevisade att han och de andra killarna inte såg henne som en person, utan bara som Matthews kuttersmycke.

I just liknande ordalag uttryckte sig en gång en vän när frågade om det inte kändes tråkigt att på nåder haka på herrsällskapens kalas som sällskap till en medlem i detta: ”Nä, jag går gärna som —‘s kuttersmycke ibland, jag tycker att det känns fint och roligt!” Ibland har jag, likt Frankie, funderat på om jag skulle vara gladare om jag hade förmåga att uppskattas på samma vis av män – detta att vara värdig att vara någons baldejt, detta att anses tillräckligt fin och vän för att vara sällskap på fina kalas. Men vid de tillfällen då jag faktiskt utsatts för dessa sociala sammanhang har jag känt mig miserabel! Artiga unga män som drar ut stolen när en sätter sig eller reser sig – men som inte kan förmå sig att ens låtsas vara intresserade av vad jag ägnar mina dagar åt, vad mina intressen är och så vidare. En tröst i tristessen är om de inlevelsefullt berättar som sig själva och sin förträfflighet, men i värsta fall är de helt obenägna att stå för talunderhållning om en inte själv drar svar ur dem med hjälp av konversationsfrågor (och tro för all del inte att frågorna följs av motfrågor). Tack och lov att dessa kalas innehåller sånger, så att avbrott i den frustrerande oangelägenheten uppstår. Jag upplever ibland en tröst i att dricka mig berusad, när jag känner att det är too much stupid in the room.

Så småningom, hade hon tänkt, skulle han misstänka någon utanför flocken och slutligen anklaga henne – upprörd men full av beundran för hennes genialitet skulle han uttrycka sin erkänsla för hennes överlägsna intellekt.
Men så blev det inte.

Stackars, stackars Frankie som är kär i denna trista och självupptagna person…! Jag lider med henne i synnerhet som jag själv genomlidit dessa outhärdliga förälskelser där försök att visa något av sin egen personlighet och duglighet möts med fullkomligt ointresse av motparten. I romanen utgör internatskolan den kvävda miljö som jag ibland upplever i Uppsala. I slutet av boken, när Frankie kontemplerar risken att bli relegerad, kommer hon fram till att hon trots allt vill gå kvar på Alabaster – ”för utbildningen, kontakterna och Alabasters goda rykte gjorde det värt besväret – även om hon hade förlorat Matthew och hans vänner för alltid.” Uppsala lider av samma elände, detta gamla, traditionstyngda universitet som jag älskar och avskyr på samma gång. Denna ankdamm! Jag är i Helsingfors nu, och jag längtar inte hem. Det är skönt att inte befinna sig i Uppsalas panoptikon. Samtidigt kan jag inte defintivt säga att jag inte önskar mig en framtid i den staden, för som jag trivts och frodats i Uppsala har jag inte gjort någon annanstans.

”Varför gjorde du det, Frankie?” frågade Porter till slut. ”Alltså, det var genialiskt, det du fick oss att göra, men … varför gjorde du dig det besväret? Det är det jag inte fattar.”
Frankie suckade. ”Har du någonsin hört talas om panoptikon? frågade hon.
Porter skakade på huvudet.
”Har du någonsin varit kär?”
Han skakade på huvudet igen.
”Då kan jag inte förklara”, sa Frankie.

Mer än ovan kan jag inte heller förklara.