Kategoriarkiv: Haute lecture

Haute lecture-recensioner av nylästa böcker.

Den ökända historien om kvinnan i männens hemliga sällskap

Long time, no see. Det beror på den här masteruppsatsen jag har skrivit. Jag vill inte skryta, men jag vill att du läser den och sedan drar ditt strå till stacken för att reformera upphovsrätten. Då och då är facebooklänkandet intensivt eftersom någon kommit på att upphovsrätten de facto kan hindra dig från att fotografera på semestern. Det vore förstås bättre om vi kunde inse att hela informationssamhället är osynkat med lagstiftningen och att det inte är panoramarätten som behöver försvaras utan informationsrätten, men det är nog en bra början att de små tingen börjar uppmärksammas av bekymrade medborgare.

Hur som helst: jag har just läst en jättebra bok! Så pass bra att jag trots vårens vedermödor kände en lockelse att hamra på tangentbordet för att producera en längre text (nåja, ”längre text”) igen. Boken är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och är skriven av E. Lockhart 2008. Jag fann den av en slump i hyllan med svensk skönlitteratur på biblioteket där jag jobbar och fann till min glädje att den hör till en av mina favoritkategorier: internatskoleskildringar. Varför denna fäbless? Det vet jag inte, men jag lockas av den och förtjusas både av Rory Gilmores liv på Chilton, Penelope Farmers Charlotte varannan dag (denna bok fann jag förstås via The Cures låt med samma namn) och Curtis Sittenfelds Prep. Jag har länge tänkt på att jag borde samla dessa romaner i en lista, både lästa och olästa, så att jag kan läsa om och läsa nytt i samma genre. Ett relaterat intresse är förstås min fäbless för high school-filmer, där Ghost World är outstanding, men där allt från Molly Ringwald till Glee får mig att hoppa i stolen av glädje. (Tappade intresset för Glee när de gav sig ut i vuxenlivet.)

Frankie Landau-Banks är en intelligent kvinna som går andra året på Alabasters internatskola. Hon har under sommarlovet fått bröst och får därför en populär pojkvän när hon börjar skolan igen. Han är med i ett hemligt sällskap som bara killar får vara med i – De trofasta bassetarnas ordensällskap. Frankies pappa var också med i det en gång i tiden och han brukar ofta sitta och sucka över skoltiden och umgås fortfarande med de vänner som han fick i high school (the horror!) Därför listar Frankie genast ut att pojkvännen Matthew är med i detta sällskap och att hela hans kompisgäng också är det. Kompisgänget, som till största delen består av sistaårselever, har ett eget bord i matsalen där Frankie förlänas en plats i egenskap av flickvän. En dag äter hon lunch lite tidigare och sätter sig vid detta bord utan att någon annan är där:

Hon åt, och hon läste.
En del av Frankie kände sig exakt som nästan vilken tonåring som helst skulle ha känt sig i den situationen: generad. Hon önskade att hon inte hade brutit mot den här dumma regeln. Hon önskade att Matthew skulle komma och rädda henne. Hon kände sig förtvivlad och ledsen över att Callum inte hade pratat med henne, för det bevisade att han och de andra killarna inte såg henne som en person, utan bara som Matthews kuttersmycke.

I just liknande ordalag uttryckte sig en gång en vän när frågade om det inte kändes tråkigt att på nåder haka på herrsällskapens kalas som sällskap till en medlem i detta: ”Nä, jag går gärna som —‘s kuttersmycke ibland, jag tycker att det känns fint och roligt!” Ibland har jag, likt Frankie, funderat på om jag skulle vara gladare om jag hade förmåga att uppskattas på samma vis av män – detta att vara värdig att vara någons baldejt, detta att anses tillräckligt fin och vän för att vara sällskap på fina kalas. Men vid de tillfällen då jag faktiskt utsatts för dessa sociala sammanhang har jag känt mig miserabel! Artiga unga män som drar ut stolen när en sätter sig eller reser sig – men som inte kan förmå sig att ens låtsas vara intresserade av vad jag ägnar mina dagar åt, vad mina intressen är och så vidare. En tröst i tristessen är om de inlevelsefullt berättar som sig själva och sin förträfflighet, men i värsta fall är de helt obenägna att stå för talunderhållning om en inte själv drar svar ur dem med hjälp av konversationsfrågor (och tro för all del inte att frågorna följs av motfrågor). Tack och lov att dessa kalas innehåller sånger, så att avbrott i den frustrerande oangelägenheten uppstår. Jag upplever ibland en tröst i att dricka mig berusad, när jag känner att det är too much stupid in the room.

Så småningom, hade hon tänkt, skulle han misstänka någon utanför flocken och slutligen anklaga henne – upprörd men full av beundran för hennes genialitet skulle han uttrycka sin erkänsla för hennes överlägsna intellekt.
Men så blev det inte.

Stackars, stackars Frankie som är kär i denna trista och självupptagna person…! Jag lider med henne i synnerhet som jag själv genomlidit dessa outhärdliga förälskelser där försök att visa något av sin egen personlighet och duglighet möts med fullkomligt ointresse av motparten. I romanen utgör internatskolan den kvävda miljö som jag ibland upplever i Uppsala. I slutet av boken, när Frankie kontemplerar risken att bli relegerad, kommer hon fram till att hon trots allt vill gå kvar på Alabaster – ”för utbildningen, kontakterna och Alabasters goda rykte gjorde det värt besväret – även om hon hade förlorat Matthew och hans vänner för alltid.” Uppsala lider av samma elände, detta gamla, traditionstyngda universitet som jag älskar och avskyr på samma gång. Denna ankdamm! Jag är i Helsingfors nu, och jag längtar inte hem. Det är skönt att inte befinna sig i Uppsalas panoptikon. Samtidigt kan jag inte defintivt säga att jag inte önskar mig en framtid i den staden, för som jag trivts och frodats i Uppsala har jag inte gjort någon annanstans.

”Varför gjorde du det, Frankie?” frågade Porter till slut. ”Alltså, det var genialiskt, det du fick oss att göra, men … varför gjorde du dig det besväret? Det är det jag inte fattar.”
Frankie suckade. ”Har du någonsin hört talas om panoptikon? frågade hon.
Porter skakade på huvudet.
”Har du någonsin varit kär?”
Han skakade på huvudet igen.
”Då kan jag inte förklara”, sa Frankie.

Mer än ovan kan jag inte heller förklara.

När duvorna (och Edgar) försvann

När duvorna försvann, Sofi Oksanen

Det är alltså inte nog med att en kvinna ska vara olyckligt gift med en lögnhals, han är dessutom en kappvändare som böjer sig för den ena totalitära regimen efter den andra. Eller är han en överlevare? Gränsen är nog egentligen hårfin. Sista sidorna avslöjar något som läsaren anat tidigare i boken som skulle kunna väcka sympati för denne Edgar Fürst, Parts eller vad han vill heta. Men inte tillräckligt stor sympati för att rättfärdiga hans levnadsval. Eller?

Juudit var en sympatisk karaktär men ville väl kanske mest samma som Evelin ville – ett lyckligt liv av tvåsamhet, rena lakan och barn. Som på ett sätt vi alla. Eller jag i alla fall.

Det jag uppskattar mest med Oksanen (förutom berättandet som är av sådan art att en vill veta hur det går) är att hon berättar om ett Estland som jag tidigare känt till mycket lite av. Jag har funderat lite över estländsk studentkultur bland annat, eftersom jag haft kontakt med den kvinnliga studentföreningen ENÜS. Förutom att föreningen bara tar emot kvinnor som medlemmar så är också inträdeskrav att vara estnisk och tala estniska. Precis som många andra estniska studentföreningar återuppstod de i början på 90-talet efter Sovjets fall. Det var därikring min studentförening tog upp kontakten med dem. Deras ganska snäva krav reagerade jag på: vadan denna nationalistiska hållning?

Dagens förhållningssätt går att relatera till de perioder Oksanen skildrar i romanen: estnisk frihetskamp, tysk ockupation, sovjetisk ockupation. Överallt angivare och hemlighetsmakeri, och mitt i allt detta individen, som vill ha tvåsamhet, rena lakan och barn.

Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?

Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…

Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?

[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.

Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):

Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.

Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?

Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.

Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:

Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.

På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:

Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.

Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.

Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)

Lektyr à la statsminister

Innan jag for hem från Helsingfors läste jag Alexander Stubbs samling av Finnair-kolumner The Power of Sisu. Jag har nog ingen speciell åsikt om Stubb (men det hade fikarummet på jobbet, kan jag meddela) men är däremot fascinerad över hur mina finländska vänner följde Samlingspartiets ordförandeval i början på sommaren – de satt framför teven och negligerade skärgårdens friska och regniga natur (det var alltså i juni) för att följa vilken av de tre kandidaterna som skulle bli partiordförande – och därmed även Finlands nästa statsminister. (Jyrki Katainen, förra statsministern och partiordföranden, blev sedan fyllnadsvald till kommissionär och kommer troligen att sitta kvar om inte Finland kvoterar in en välbehövd kvinna i kommissionen (obs! betalvägg!).) Olika fördelar och nackdelar diskuterades med kandidaterna. En stark punkt för favorittippade Stubb var hans tvåspråkighet – svenskans roll som nationellt språk (och hur det därmed används i offentliga instititioner) är naturligtvis viktig för mina bekanta, som ju har det som modersmål. Själv låg jag skälvande och krapulantisk när jag hörde resultatet förkunnas från nedervåningen: ”Uuteen nousuun!” Ironin går mig ej förbi.

Under rubriken Languages are good for you beskriver Stubb hur hans tvåspråkighet varit honom till hjälp, både för att lära sig nya språk och för att få intresse för omvärlden. Han menar också att det är viktigt att lära sig fler språk än sitt modersmål och engelska i vår globaliserade värld eftersom engelska är långt ifrån det lingua franca som vi ibland får för oss. Dessutom kommer vi aldrig att kunna engelska så bra som modersmålet (som Horace Engdahl en gång sade: ”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det”) – så visst finns det en poäng med att försöka närma sig människor på åtminstone någon av parternas modersmål. Kanske blir denna diskussion till syvende och sist mer fruktsam än den som förs på pidginspråk?

En hel del av styckena handlar om att Finland är väl värt att investera i och läsarna uppmanas att ta sin business till landet. Det är kul med den välkomnande tonen, men samtidigt minns jag det som sagts om Finlands låga kvoter av mottagande av flyktingar. Jag kan märkligt nog inte finna på en skriftlig källa för saken nu, så frågan är hur välgrundat det är. Den finländska invandringspolitiken tas upp i ett konstverk av Alfredo Jaar på utställningen Tonight No Poetry Will Serve på Kiasma (En miljon finländska pass från 1995).

Men jag kan hålla med Alexander Stubb om att Finland är ett förträffligt land. Ju mer jag är där, desto mer vill jag stanna. Den högre allmänbildningsnivån är märkbar och det tycks som om nya idéer i Sverige i dag är genomförda i Finland ett eller ett par år tidigare. Är Finland det egentliga framtidslandet? Stubb listar lite statistik:

[Finland has] been ranked by Newsweek magazine as the world’s best country; by PISA (Programme for International Student Assessment) as having the best basic education system; by Gallup World Poll as the happiest nation; by Transparency International as the least corrupt; and by the World Economic Form as the most competitive country in the world. Not bad for a sparsely populated Northern country which gained its independence in 1917.

Stubb

Sedan jag kommit hem har jag lånat Fredrik Reinfeldts Det sovande folket som efter ett gott medborgerligt initiativ nu finns tillgänglig på ett hundratal svenska bibliotek. Till skillnad från Stubb så är Reinfeldt inte särskilt förtjust i sitt eget land. Måhända beror det på målgruppen – Finnair-resenärer och läsare av politiska manifest kanske tarvar olika stilnivå – men det känns ändå mer övertygande när engagemanget grundar sig i framtidstro och inte missnöje. Stubb går flera gånger till samhällets försvar:

I also believe that freedom cannot be divided. You can’t have economic freedom, but deny political, religious or personal freedom.

Den 28-årige Reinfeldts bok var dock förvånande god läsning. Ett par kapitel är rena skönlitterära yttranden, där det första håller god sf-klass: sovhjärnor och dårar befolkar en värld som styrs av Välfärdspartiet (sammanslaget av tidigare Bekvämlighetspartiet och Omhändertagandepartiet, om jag minns namnen rätt). En sovhjärna dör och en dåre med gott sifferminne inser vid konfrontation med den dödes personnummer att det de facto är hans son som har avlidit. Ja, han har aldrig träffat honom eftersom barn blir till via spermadonationer, men tänker nu att han kanske skulle gå till bårhuset och se ynglingen. Väl där är han förgrymmad över att fjärrkontrollen fortfarande sitter fast i sonens hand (fjärrkontrollen som alltså inte bara styr teven utan också kan fylla på kylskåpet, ändra klimatet i bostaden, och ställa in automatiskt röstande i riksdagsval m.m. – hur spejsat är inte detta för att vara 1993?!) men också förvirrad över att han faktiskt tycks känna känslor i samband med mötet. Det slutar med att han går med i en hemlig klubb som vill förändra det dåliga välfärdssamhället, eftersom det är helt kört att försöka påverka någonting genom faktiska politiska beslut.

För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken.

Ja, ni förstår ju själva så hemskt! Har en mat och tak över huvudet så finns ingen anledning att intressera sig för något i livet! Det andra skönlitterära stycket är en dagboksskildring av goody-two-shoes-Johanna som går på bio med farfar, reflekterar över omvärldens politiska läge och har extrajobb. Det är lite som Katarina von Bredow, fast utan en faktisk handling. Det har en viss charm!

De övriga kapitlen är ganska so-so för de handlar om sådant jag funderade över när jag var sjutton år gammal, och så handlar det lite om föreningsengagemang. Eftersom att jag varit engagerad i en större studentförening så är wow-känslan kanske inte lika stor för mig som för Reinfeldt över det går att samarbeta och göra saker tillsammans, och jag drar heller inte kopplingen att välfärdssamhället så småningom kommer att omintetgöra detta – tvärtom.

Reinfeldt lanserar också nya budord. I stort handlar det om att en ska bry sig om miljön, vara snäll mot andra och inte knarka. Men det är också viktigt att en engagerar sig i stället för att gnälla på saker. Han har ju ganska bra poänger här. Vi diskuterade dylika frågor mycket under högstadie- och gymnasietiden.

Jag antar att det som är mest förpaffande med Reinfeldts bok är det faktum att han uppenbarligen var 28 år gammal när han skrev den. 28! Jag har sagt det förut, jag säger det igen: detta antiintellektuella vakuum som Sverige utgör! Den kulturella skymning som häröver vilar! Så sent som förra veckan var jag hos en läkare som förvirrat frågade om Antwerpen låg i Tyskland. Ergo kan vi dra slutsatsen att en minst femårig akademisk utbildning och innan dess gymnasium med toppbetyg inte säger det minsta om en människas allmänbildning.

Det vore fint om vi kunde sluta bortförklara våra PISA-resultat och i stället blicka åt öster för att dra lärdomar om skolan. Argumenten om att förstatligande av skolan eller en litteraturkanon (vad hände med den tanken egentligen?) skulle lösa problemen är inte hållbara – det är kunskapsföraktet vi skulle behöva göra upp med. Det skulle också hjälpa om våra politiker kunde se samma möjligheter i Sverige som Alexander Stubb ser i Finland.

”Bilden sjunker sakta till skålens botten”

Parland

Henry Parlands Sönder (om framkallning av Veloxpapper) var mitt första rådgivande möte inför mötet med Helsingfors. Jag täcks inte kalla Helsingfors min nya hemstad, även om den redan känns så hemtam – min vistelses slut stundar alltför snart. Nog trivs jag på gatorna här, och dem har jag sett både i novembers snöstorm, mars månads kyla, och junis regnkyliga dagar. Så inte är det de senaste julidagarnas solsken och restaurangbesök som fångat mig så.

Sönder köpte jag strax innan avfärd från Uppsala efter ett tips från Studentbokhandelns Instagramkonto (obs att jag skäms föga över att göra reklam för Studentbokhandeln eftersom den ägs av studentkåren och universitetet). En skulle kunna säga att jag såg det som en tecken att den dök upp just där och just då. Egentligen brukar jag inte vara vidskeplig, men efter en väldigt hektisk vår grep jag tag i vilka halmstrån som helst för att finna stabilitet i tillvaron.

På färjan över till Helsingfors, den som går i hamn vid omslags-Henrys (eller är det mannens med hatten?) rökmoln, läste jag romanen och de sista skälvande sidorna blickade jag ut över de små kobbar som tycktes helt olika de stockholmska, och vi passerade Sveaborg strax innan jag vände det sista bladet och gick för att utrymma hytten.

Utgåvan syftar till att ge ut en version så nära Henry Parlands ej fullbordade original som möjligt – ett utförligt förord berättar att tidigare utgåvor rensats från finlandismer, språket har moderniserats, o. dyl. Därtill har utkasten till bokens andra del inte tagits med. Men den här versionen – den har allt, och lite till (som exempelvis en ordlista för att förklara de svårbegripligaste finlandismerna och fotografifacktermerna). Språket är särskilt gripande med sitt finska och kontinentala påbrå. Historien säger oss att språket är modärnt, och samtidigt finns de icke så modärna plurala verbändelserna fortfarande med. Alltsammans kuriöst! Jag är inte oäven till tanken att läsa den i förordet nämnda titeln Krapula. Henry Parland och romanprojektet Sönder utgiven 1998 av Uppsala universitet och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bokens Henry skriver berättelsen om sin döda vän Ami, som tycks känslomässigt obestämd på samma vis som Henry själv: de är liksom lynniga på samma vis rörande sitt förhållande, och hans beskrivningar av Veloxpappers-Amis olika uttryck är lika mycket en beskrivning av hans egna känslor inför Ami som far än hit, än dit. Ack, jag reste ju också själv med en obestämd och stundom lycklig, stundom olycklig förälskelse i mitt liv och fann både tröst och frustration i det obegripliga känslospel som Parland beskriver. Vad vet vi någonsin om vilka känslor som egentligen ligger till grund för en människas beteende? Och vill beteendet i sig förmedla något mellan raderna, eller finns där inget överdriven eftertänksamhet kring varje handling?

(Som ni ser, det är inte bara i vardagslivet halmstrån är värdefulla. Dum spiro spero, &c.) Som ni förstår är det också en tid sedan jag läste romanen, varför jag återkommer till mina känslor hellre än handlingen, som jag knappt skulle kunna redogöra för i detalj. Caféer, biografen, stranden, gatorna, uflykter till landet – där har ni scenerna för Henrys och Amis relation. Och slutligen sjukhuset där hon – jag begrep inte varför – blev till ett minne att berätta om.

Att Henry Parland skulle dö så ung att han inte kunde fullborda detta romanprojekt grämer mig. Men så vilar kanske något symboliskt över det – blir våra historier egentligen någonsin färdigskrivna?

Blommig klänning från hipstervintagebutik på nätet, röd bänk från Hagnäs.

Krokodiltårar över Allu, vemod över Lu

Där vi en gång gått

Det finländska läsäventyret – eller ska jag säga finlandssvenska, ty så verkar det hittills uttrycka sig – fortsätter och i torsdags läste jag de sista sidorna i Kjell Westös Där vi en gång gått när jag stod i bytet mellan metro och spårvagn i Sörnäs. Jag skulle strax därefter ned till järnvägsstationen för att möta upp min lilla mamma, men de bistra levnadsödena i Westös roman försinkade mig en aning. Bragt ur fattningen blev jag av att läsa om Allu Kajanders öde och den tomma, spruckna blicken där ängen övergår i blandskog, så att jag föll i gråt över förgängligheten, orättvisan och dåtidens samt nutidens uppenbara Weltschmerz och var fullkomligt tröstlös i en kvart.

Efter de förlupna femton minuterna var jag tvungen att gaska upp mig, tvätta ansiktet från tårar och smink, och ge mig ut på de gator där de alla en gång gått. Bussen for förbi Vallgårds depå där Enok arbetat och Hagnäs där Mandi stretat.

De inledande orden, en dedikation, är: Till helsingforsarna; de döda, de levande, de kommande. Kjell Westö ger sedan stadsborna en uppsjö olika människoöden (är det någonsin någon som är lycklig?) som de allra flesta slutar i någon form av akut eller stilla lidande elände. Hur kommer det sig att varje kärlekshistoria – de som börjar med trånad och kärleksbrev och sedan förlöper så att de tu kilar stadigt (nota bene att det inte är alltid de får till det i slutändan, alltså!) – innebär ett stagnerat äktenskap där barnen omhändertas av den goda modern, och den arbetande fadern i stället för att fortsatt vurma för sitt tidigare raison d’être hittar en, två eller flera älskarinnor som nu blir de nya förlustelseobjekten (ja: objekten).

Kvinnan överlever alltså krigen, men får finna sig i att vara bedragen (eller som Nita; våldtagen) mor, och ändå så är det just männen som drabbas av att det där sammanbitna ansiktsuttrycket blev deras för alltid. Tacka vet jag Lucie, som ändå tar sig igenom livet med någon form av lust (och kanske är det just därför förlusten av Allu är så oerhört förkrossande).

Kjell Westö skrev i De andra (som jag skrev om i förra inlägget) att han stundom anklagades för att fokusera för mycket på medelklasskaraktärerna i sina romaner, och därmed åsidosatte arbetarkaraktärerna. Nå, jag kan väl kanske tycka att en mycket stor del av denna roman ägnas åt att bearbeta de manliga karaktärernas eländiga känslor efter självförvållad skada, medan en mycket marginaliserad del av texten bearbetar kvinnornas känslor efter den emotionella och fysiska skada som åsamkas dem.

Nåja, jag vet inte, det var kanske inte meningen att fastna i detta feministiska perspektiv, och särskilt inte en så tandlös analys – kanske var det mer ett uttryck för ett plötsligt hugskott – men det jag egentligen ville säga var att jag älskar mycket i denna roman. Jag älskar det framväxande Helsingfors, jag älskar karaktärerna med sina svagheter och hemligheter, jag älskar språket som jag inte vet om det är genuint tilltalande på grund av det westöiska eller finlandssvenska – och jag älskar att boken frambringade sådan avgrundssorg i mig, men samtidigt sådan varm längtan efter att få höra till just den här stadens gator och att få vara hemma på just den här stadens torg.

Blommig klänning från Amerikatt, Eccoskor (nötta men lila), praktisk väska från Fjällräven.

De andra: en bok om klass

De andra: En bok om klass

Klass är något annorlunda i Finland än i Sverige. För det första har Finland i modern historia upplevt krig som både splittrat och förenat klasserna. För det andra är Finlands språksituation nära sammankopplad med definitionerna av klass. Överklass associeras inte helt sällan med finlandssvenskt bättre folk, medan arbetarklassen associeras med landsbygdens finsktalande torpare och städernas fabriksarbetare. De andra: en bok om klass är en samling texter av både finska och finlandssvenska författare som handlar om just klassbegreppet, och syftet med författarurvalet är att spegla att modersmålet likaväl som social och geografisk bakgrund påverkar synen på vad klass är och hur det ter sig i dagens Finland.

Då jag parallellt med De andra läste Väinö Linnas torpartrilogi och Kjell Westös Där vi en gång gått (jag har ännu inte avslutat någon av romanerna, ofta för att jag måste ta andningspauser i eländena; hur våndas jag inte i själen när Cedi skjuter den röda kvinnan i ansiktet, eller när hästliket och barken ändå inte förmådde rädda tillräckligt många liv?) noterade jag hur saker gick igen i varandra. Och var fann sig den svenska arbetarbefolkningen som bodde längs kusten; hos de röda eller vita?

Finlandssvenska Monika Fagerholm skriver om sin uppväxt i Botby gård, en förort som ligger längs metrolinjen mot Nordsjö. Jag far där varje dag och som jag förstår finns det en bild av de östra förorterna som ganska ruffiga områden, och som finlandssvensk från utanför stadin får en rådet att inte gå i Östra centrum ensam. (Den här bilden kan väl knappast stämma, tänkte jag när jag var där – shoppingcentrumet innehåller ju både en fancy juicebar och Stockmann – men så gick jag ju också över Revalsplatsen (!) klockan fyra en vardagseftermiddag, knappast en risktid i något avseende.) Fagerholm beskriver att bilden av Botby gård som ruffigt först kom henne till kännedom när hon bosatte sig i andra delar av Helsingfors. Där fanns en bild av hurdana Botbymänniskorna var som hon först inte kunde känna igen sig i.

Intressant nog finns det i Helsingfors en mycket medveten bostadspolitik som innebär att nya bostadsområden som byggs ska vara en blandning av hyresrätter, bostadsrätter och egnahemsboenden. Dessutom finns det – åtminstone i Majstranden där jag bor, möjligen är det en allmän grej – en bestämmelse om att en procent av byggbudgeten ska gå till konst i bostadsområdena. (Nere på gården här står till exempel en mor för studenterna staty.)

Ytterligare fler författare, både finska och finlandssvenska, relaterar till de olika definitionerna av kapital: det sociala, kulturella, ekonomiska, och symboliska. Dessa lyfts som viktiga komponenter i jämförelsen särskilt efter välfärdsstatens intåg. Trots att finlandssvenskar inte längre är de rikaste i landet (näringslivsframgångar har satt finsktalande på ledande plats i rikast-i-landet-mätningar) så anses de nog ha jämförelsevis högt kapital ändå. Jämför till exempel med den (förvisso skämtsamma) videon Saker en finlandssvensk aldrig säger, som för övrigt också tar upp Svenska folkpartiet (SFP) – så vitt jag förstår det enda helt svenskspråkiga partiet (i riksdagen?).

Ja, SFP tycks vara ett kapitel för sig och partiet nämns också i antologin. Det beskrivs av en av bokens författare (minns nog ej direkt vilken, tyvärr) som ett marknadsfört alternativ för alla finlandssvenskar, men skribenten frågar sig hur de finlandssvenskar vars politiska åsikter drar åt vänster ska rösta, då SFP:s politik är närmast högerliberal: är språkfrågan så pass enande att övrig politisk övertygelse inte spelar roll?

Jag hörde också igår om hur SFP:s ungdomsförbund Svensk ungdom (ett i Sverige väldigt opassande namn, ett i Finland namn klingande på ett helt annat vis) diskuterat ett namnbyte, och i så fall till Liberal ungdom, vilket nog säger något om partiets politiska inriktning. Men vad säger det om finlandssvenskar? Är SFP inte för alla finlandssvenskar? Eller är de alla liberaler? Och vad säger i så fall det om deras klasstillhörighet? Och förresten – vad innebär det egentligen att vara liberal i Finland?

Ytterligare en författare frågar sig om det är slut på klassresorna nu. En tidigare klassmarkör var förutom pengar också sådant som högre utbildning – men i dag går många akademiker arbetslösa och en doktorsexamen kan i sämsta fall inte vara till större nytta än till en fin dekoration på väggen; för anställningsbarheten och löneläget spelar doktorsgraden föga roll.

Lägg därtill perspektivet att det kanske inte är inom landet som klasskriget nu befinner sig, utan mellan välfärdsländer i väst (nå, ”i väst” är kanske en lite förlegad beskrivning, men ändå) som lever gott på att invånare i tredje land producerar våra varor utan att ta någon nämnvärd del av vinsten. Kanske har vi tappat greppet om världens ojämlika utveckling genom att skåda vår egen klassnavel för intensivt?

Kjell Westö beskriver till sist sin sociala position som författare som ett resultat av en tudelad klasstillhörighet. Han beskriver hur han under en tid i livet levde som helt finskspråkig. Han beskriver att han måste skriva för att bringa någon reda i identitetsförvirringen, där hans far- och morföräldrar kommit från olika språkliga och socioekonomiska förhållanden och att det är svårt för honom att positionera sig i samhället på grund av detta.

Jag kan uppleva samma sorts vilsenhet som Westö i förhållande till min klassbakgrund. Jag tänker på min mormors mor, som kom från Karelen till Hedemora och dog ung – det tycks omöjligt att få reda på mer om henne från mormor trots många frågor, ty mormor är nog rätt motvillig att prata om det. Men jag undrar ofta: varför kom hon från Karelen i slutet av 20-talet? Hur hamnade hon i Hedemora? Hur träffade hon tapetseraren August, mormors far?

Likadant är det med mina farföräldrar: i bakgrunden finns där statare och oäktingar, svåra att släktforska kring. Kan det vara så att statarens oäkting är följden av herrefolks våldtäkter? Kan det ha förekommit även i min familj? Jag tror inte att Moa Martinsons romanbeskrivningar är ett unikum. Farmor växte upp på landet hos släktingar, skild från sin mor som arbetade som hembiträde åt en bättre familj inne i staden. Det är som vanligt lite svårt att få reda på mer, potentiellt skamfulla familjeförhållanden var inget som jag vare sig vågade fråga om, eller något som farmor ville tala om. Och nu är det försent. Men hennes liv förändrades väl med tiden, liksom farfars. Allt blev bättre både för dem och för landet Sverige, och pappa växte upp i ett femtiotalets folkhem, med en Elvisbrorsa och en byggmästare och kommunalt engagerad socialdemokrat till far. En klassresa.

Själv kan jag något föraktfullt se på mig själv som medelklass i materiellt överflöd, som kan studera enkom för att det är intressant och roligt, och som inte vet om jag vill duga till något för mitt självförverkligandes, mina föräldars, eller samhällets skull. Där har vi en problematik som vi inte kan tala om särskilt mycket, jag upplever det nämligen som ett pinsamt lyxproblem centrerat kring och enbart relevant för min självbild. Till skillnad från Kjell Westö skriver jag inte generationsromaner för att hantera min sociala vilsenhet, men jag börjar varje morgon med Fluoxetin Mylan 20 mg.

Studentkårens tröja från SFSfum 2008, någon form av diskreta och präktiga underkläder.

Var inte dum!

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.

I stället för herrklubb: ett ymnighetshorn av idéutbyte

Gabriella lånade mig i november Unlocking the Clubhouse: Women in Computing av Jane Margolis och Allan Fisher och nu under julen har jag hunnit läsa klart den. Den tar upp många aspekter som relaterar till en masterkurs som jag avslutade precis innan julledigheten.

Av de som läser masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala är (åtminstone under mitt år) en majoritet kvinnor. Dessutom har en majoritet av samtliga studenter (både kvinnor och män) läst ett humanistiskt ämne innan. Majoriteten är också vita. I DDH-kursen har vi en manlig, vit lärare och en manlig, vit assistent. Samtidigt kämpar institutionen med att förklara varför DDH är ett viktigt ämne för ABM-området: många ifrågasätter kursen och har svårt att se kunskapen som tillämpbar i ett framtida yrkesliv. Snarare än att HTML- och XML-koden är svår att skriva och sätta i ett samhälleligt sammanhang, kan ett hinder vara att denna stereotypt manliga domän blir svårare att ge sig i som kvinna och humanist? Kan det vara ett sociologiskt snarare än ett teknologiskt hinder som gör denna kurs svår och otillgänglig?

I Margolis och Fishers undersökning (boken publicerades 2002) har high school-elever, collegestudenter och lärare intervjuats för att utreda varför så få kvinnor läser computer science på universitetsnivå. De belyser också att inte bara kvinnor var underrepresenterade bland studenterna, utan att även afro-amerikanska och latinamerikanska studenter var få jämfört med vita och asiatiska studenter. (Det belyses dock inte ur ett klassperspektiv.)

En hel del skäl till hur situationen uppstått presenteras:

  • Pojkar uppmuntras att jobba med datorer, från mellanstadieålder och uppåt, både av föräldrar och lärare.
  • Flickor har fler intressen att ägna sig åt medan pojkar är intresserade av bara programmering. Detta skapar ett s.k. ”experience gap”.
  • Flickor är mer sociala än pojkar (berättar pojkar bl.a. i intervjuer) medan pojkar är mer tillfreds med den sociala stimulans de får av datorn.
  • En datorvan bakgrund krävs för att flickor ska intressera sig för ämnet, medan pojkar kan utveckla ett intresse oavsett bakgrund.

Ja, det är ju lite generaliserat i min beskrivning ovan, men ändå ganska talande. Det är intressant med den sociala strukturen som flickor påstås behärska bättre på high school-nivå, eftersom det är just den sociala strukturen som får många kvinnor att hoppa av collegeutbildningen. Lustigt nog är det så att boken också konstaterar att syftet med att läsa datavetenskap skiljer sig mellan män och kvinnor: fler män (ca 70 %) läser ämnet för att de tycker att det är roligt, medan kvinnor i större utsträckning ser en nyttoaspekt i ämnet och vill tillämpa i andra ämnesområden för att förbättra dessa. A means to an end. (Jämför med humanioran och DDH:n i inläggets andra stycke.)

Vissa sociala skevheter är ganska enkla att lösa: undervisningen bör vara genusmedveten (programmeringsuppgifter behöver till exempel inte bestå av problemformuleringar från typiskt manliga domäner, eftersom det bidrar till att alienera kvinnorna) och universiteten och gymnasieskolorna kan anstränga sig för att rikta sin marknadsföring mot kvinnor/andra-än-män (exempel tas upp där high school-lärare informerar om datorkunskap för fler klasser än de som läser de mansdominerade ämnena naturvetenskap och matte och därefter får en jämnare rekrytering till datorkurserna) för att få en breddad rekrytering till ämnet.

Jag skulle nu kunna gå in på varför breddad rekrytering är viktigt, och jag måste nog göra det också: många universitet verkar referera till det som en slags demokratiseringsåtgärd som ska ge alla möjlighet att läsa vid högskolan. Göteborgs universitet skriver t. ex. (2013-12-26):

Arbetet med breddad rekrytering handlar å ena sidan om att på ett mer rättvist sätt ge underrepresenterade grupper tillträde till högskolan, och å andra sidan om att motivera fler personer ur de underrepresenterade grupperna att söka till högskolan.

Och Stockholms universitet skriver (2013-12-26):

Breddad rekrytering kan beskrivas som ett samlingsbegrepp för universitetets arbete för ett mer inkluderande lärosäte. Det handlar om att göra universitetet mer tillgängligt och att arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning.

This is all very cute – ja, det är väldigt viktigt och sant också. Men jag tänker nog att syftet med breddad rekrytering också är att få in nya perspektiv i vetenskaperna, som kan hjälpa oss att utveckla samhället och hitta nya sätt att tillämpa vår kunskap och forskning.

Jämför med artikeln om akademin som herrklubb som piratstudenterna Klara och Isak skriver om i Ergo 2013-03-06. Hade vi en akademi som var mer representativ för samhället i stort så skulle också samhället i stort tjäna på det. Detta gäller även data- och informationsvetenskapen. Breddad rekrytering är inte bara för den förfördelade individens skull, utan också för samhällets.

Jag inser att vissa begreppsförklaringar rörande computer science, datavetenskap, datorkunskap och informationvetenskap skulle behöva göras. Hade detta varit något annat än ett blogginlägg hade jag nogsamt utrett detta, men nu anser jag inte att situationen tarvar denna ansträngning, och därför får ni i stället fråga eller förklara om det är något som verkar oklart. Jag är själv inte så kinkig, men det är ju för att det händer i mitt huvud.

Världens. Värsta. Person.

Något i mig hoppar till av glädje varje gång Douglas Coupland ger ut en ny roman. Jag kollar in English Bookshops katalog då och då (snarare än Couplands egen hemsida) för att ha ett hum om hur det ser ut med utgivningen. Plötsligt är det något på gång. Jag blir vild inombords, men behärskar mig. Månader går. Jag kommer oförhappandes på att det har hänt! Att det händer nu, vilken dag som helst! Och så går jag inom kort till English Bookshop på Svartbäcksgatan, köper mig en bok, doftar på papperet (Couplands böcker doftar ofta bra) och myser över det lagoma formatet boken är i (really, vad är grejen med de måtten?) och sedan är jag supernöjd med bokupplevelsen innan jag ens börjat läsa.

Ritualer, ritualer. När Generation A utkom beställde jag den till Reykjavík från English Bookshop. Jag hittade den inte på Eymundsson och kände att jag lika gott kunde beställa den från Uppis som från Amazon. Lite omständigt, lite dyrare – men på något vis fett värt. Ritualer, ritualer!

Flygresor förekommer väldigt ofta i Couplands böcker – lustigt nog har detta inte slagit mig förrän jag läste Worst. Person. Ever. men det stämmer. Hela tiden flygresor. Gunt är verkligen världens värsta person, men boken är full av jättemånga osympatiska karaktärer, och några som är lite mer sympatiska. Vet inte riktigt vad jag ska säga (utom att jag noterar att jag tappar subjektet i sann twitteranda). Jag älskar Coupland, alla romaner han skriver. Men han kan vara oerhört redundant. Generation A, Player One, temat känns gjort. Många jag känner menar att även Jpod har dessa skavanker, att den framför allt är en remake av Microserfs. Det kan stämma, men jag läste Jpod först och tyckte därefter att Microserfs var ungefär lika bra, och framför allt att det var intressant att läsa samma bok i olika tidsperioder. Det kan också vara så att jag inte misstycker om upprepningarna för trots att vissa element känns igen känner jag alltid en iver att läsa klart boken – som om absurditeterna som ska hända är totalt oförutsägbara (vilket de i och för sig är ibland).

Men ja, jag är nöjd. Skålen med insekter – undrar om Coupland själv har provat. Varför slutar det alltid så konstigt? Vad hände sedan? Det här med sopkontinenten – lysande! Jag tycker verkligen att Coupland trots redundans i tema alltid kan fånga samtiden och dess vansinnigheter som ingen annan kan.

Snart är november slut. Det är gôtt. Överlever m.h.a. (är det här en vedertagen förkortning? Har alltid undrat! Och hur är det med m.a.o.?) West Wing, hetspluggande samt familj och vänner. Jobbar en hel del på mitt lilla bibliotek. Det är fantastiskt roligt. Det här med att ställa upp böcker i hyllor, i ordning. Det ger mig en inre tillfredsställelse.


Röd kaffemugg, sponsrad till VG. Möjligen den bekväma men något korta klänningen från Indiska. Hur ska en veta vad en tar på sig varje dag?!

SCUM-manifestet

Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.

Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.

Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.


Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.

Då tänker jag på Sigrid

Tack V-Dala nations bibliotek för lånet av boken – den är en av vårterminens nyförvärv som jag nu tog mig tiden att läsa efter att ha blivit tipsad av Johanna, som återlämnade den när jag var biblioteksvakt häromveckan.

Elin Olofssons roman grep mig så dant, i synnerhet i skildrandet av den olyckliga kärleksaffären där hon med ett utsökt naturligt språk skriver om känslor som är väldigt svåra att förstå. Som den här knarrande rösten:

Ibland gömde jag ansiktet vid hans hals och bad honom berätta något.
Något om sig själv, vad han drömde om, vad han tänkte.
Jag bad honom berätta för att jag ville hålla örat mot strupen och höra de där berättelserna bli till, hans knarriga röst, och för att han skulle glömma att tiden gick.

Just denna mening påminde mig om en alldeles särskild människa i världen, som är alldeles ny i mitt liv och varken är en olycklig eller lycklig kärlekshistoria och vid närmare eftertanke knappt en kärlekshistoria alls.

Samtidigt handlar romanen inte bara om Hannas återvändo till hemtrakten utan också om hennes farmors, Sigrids, historia och om Sigrids syster Karolina. Sigrid är den farmor som Hanna nästan aldrig träffat på grund av hennes fars osämja med hennes mor. Hanna besöker henne dock på hemmet och verkar inte få så mycket vettigt ut av konversationerna med henne. Är styckena som utspelar sig i dåtiden något som rör sig i Hannas medvetande också, eller är det bara läsaren som får ta del av dessa? Språket förändras också mycket i dessa dåtidsstycken: det blir rörigare, mer abstrakt.

En sak som förstås också griper mig väldigt är namnen på huvudkaraktärerna: Karolina, Sigrid och Henrik. De namnen ligger nära hjärtat och skaver!


Foto: Carin I. Skor: Nya docs! <3 Klänning: Med svanar! Från Asos. Orakade ben: Inget CSN att köpa rakhyvlar med! Väska: från semester i Holland när jag var sjutton, med pandan Pin-Wu!

Inte heller har jag cigarrer

En vän till mig sade: ”Jag måste läsa böckerna Evelyn Waugh har skrivit. De måste vara bra – han är fullkomligt vansinnig!” Jag hade, precis som hon, med mig Johan Hakelius Döda vita män i Londonpackningen, men hade valt att börja läsa en annan bok i stället. Boken innehåller mycket riktigt porträtt av fullkomligt vansinniga människor. Det mest vansinniga i boken är dock Hakelius eget, mycket förmätna, förord, som hade gjort sig bäst om det inte gått i tryck.

Hakelius raljerar om ondskapen i att ”fnysare” och ”morrare” inte uppskattar döda vita män (och ja, jag antar att titeln innehåller adjektivet, inte imperativet) och att det minsann gör dem till tråkiga människor. Ja, han är ju inte så rolig själv, så det finns väl antagligen en kosmisk mening med att han är född till denna samtid, högst levande vit man, bland alla dessa tråkig människor.

Annat är det med Evelyn Waugh, som är fantastiskt rolig på ett sätt som bara skattesmitande överklass kan vara. Han har för sina skrifter börjat ta betalt in natura, för att undvika skattemyndigheterna, och ska få cigarrer skickade till sig från Amerika:

Käre Pete,
Var är mina cigarrer? Vad ger amerikanerna för förklaring till sitt avskyvärda beteende? Har cigarrerna skickats? När?
Jag struntar i om amerikanerna sätter den där reklamtexten på min bok, men de måste skicka cigarrer.
Jag bryr mig inte om att polackerna publicerar noveller. Jag bryr mig om cigarrer.
Jag har inget nytaget fotografi av mig själv. Inte heller har jag cigarrer.
Din,
Evelyn

Det hela är vansinnigt roligt. Jag fastnade också för några betraktelser som var citerade i kapitlet om George Orwell. Om humaniora:

Naturvetenskaplig utbildning för massorna kommer inte att göra någon nytta, antagligen en hel del skada, om den bara handlar om mer fysik, mer kemi, mer biologi, och så vidare, på bekostnad av litteratur och historia. Det sannolika resultatet för en genomsnittlig människa skulle bli att omfånget av hans tankar krympte och att han blev mer föraktfull än någonsin gentemot sådan kunskap han inte besatt.

Om böcker:

[…] om vår bokkonsumtion fortsätter att vara på samma låga nivå som hittills, låt oss åtminstone erkänna att det beror på att läsande är ett mindre upphetsande sätt att fördriva tiden på än att gå på hundkapplöpning, bio eller puben och inte på att böcker, köpte eller lånade, är för dyra.

Även om Hakelius själv anstränger för att framställa sig som en tråkig man på tvären mot allt så har han ändå samlat ihop en mycket rolig bok. Det är roligt med anekdoter. Det är roligt med människor. Många saker är roligare på håll, än om man själv skulle drabbas av dem. Alla verkar göra så fantastiska saker, men som Hakelius själv skriver så är hyss som att sätta eld på Themsen utan särskild vedergällning få förunnat.

Bokens samlade historier kan alltså på sätt och vis ses som grädden på dödvitman-moset. Och det kan ju räcka med den, när det nu handlar om underhållningsvärdet
20130817-180158.jpg
Blommig byxdräkt från Asos, basker från pappa, gult nagellack (äntligen rätt nyans!) från Superdrug

”När folk ser att ni, och bolag som Google, gör ondska så är det katastrof”

Det är läsplikt på Ola Wongs artikel ”Sverige sviker sina principer” i SvD i dag, 30 juli.

Det är mycket enkelt. Staten har ingenting att göra med vad du eller jag har i bokhyllan, digital eller fysisk. Inte heller din korrespondens, umgänge eller åsikter. Främmande stater har ännu mindre med det att göra. Om sådant spionage sker förväntar jag mig att min stat ska skydda oss. Det kallas frihet.

”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller sviker Sverige och EU sina värderingar. Sverige har inte sagt ett knyst om Snowden. Utrikesminister Carl Bildt har ända sedan Snowden-fallet exploderade i juni twittrat om allt i världen förutom Prism.

Det första stycket är varför jag sympatiserar med piratrörelsen. Det andra stycket är varför jag engagerar mig i piratrörelsen inför valen 2014. Om alla var ense om den första delen (och med ”ense” menar jag alltså att en också agerar därefter) skulle jag inte behöva rösta på Piratpartiet. Men med tanke på det andra stycket så blir jag arg (å allas vägnar), skäms (å Sveriges vägnar) och förtvivlad (å framtidens vägnar). Summa summarum av rubriken och ovanstående stycken: den här katastrofen är ett faktum.

Vidare: I dag kommer domen mot Bradley Manning. Förhoppningsvis blir han frikänd och får ungefär 500 medaljer. Det hade varit rättvist. Men kanske inte så sannolikt. Med tanke på att ingen ställts till svars för morden i Collateral Murder så är det svårt att tro på rättvisa. Med tanke på den rätt vi har i dag, kanske SAOL behöver se över definitionen för ”rättvisa” – eller borde det vara omvänt?

Jag läste Börge Nilssons bok ”Ensam – alldeles ensam. 98 minuter med Anna Politkovskaja” och blev väldigt gripen. Ni vet, hur vi under 2000-talet matats med nyheter om en avliden journalist här och en fängslad journalist där. Avskyvärt. Men när många ryska journalisters otäcka öden radas upp ett efter ett i denna bok. Ofattbart.

Politkovskajas öde är gripande, men på grund av hennes öde kommer än fler gripande öden aldrig komma till vår kännedom. Att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Denna artikel 19 i de mänskliga rättigheterna är inte en självklarhet, men det borde vara det. Kampen för rättigheten är kantad av hopplöshet, som jag läser om på sidan 145:

Hur kommer den ryska journalistiken att se ut efter Beslan?
– Jag tycker att den ligger i ruiner. Det finns bara två vägar. Antingen tar man sig i kragen och reser sig ur ruinerna, eller så stannar man kvar. Och personligen har jag svårt att förstå hur man ska kunna resa sig från den här situationen.

Att en människa försätter sig i livsfara för att kunna berätta om de berättelser den tagit del av, om de upplevelser den har – Politkovskaja betraktade det som en journalistisk plikt. Om många fler resonerade på samma sätt, skulle vi ha en bättre värld eller färre världsmedborgare? Jag måste vid tillfälle läsa vidare i hennes bok Is Journalism Worth Dying For?.


Klänning från Gudrun Sjödén, (turban)sjal från medeltidsveckan i Visby 2005, sunda värderingar från en god uppväxt.

Drömmer människor om vanliga får?

En kanna rött senare. En kanna rött till. Nu har min syster åkt hem efter körsbärspaj och Twin Peaks, med sig har hon Bakhålls nyutgivna Blade Runner (orginaltitel Do Androids Dream of Electric Sheep?) av Philip K. Dick. Jag har nyss läst denna översättning, inte så mycket för den klämmiga titeln som för att den länge stått på min att läsa-lista. Min storasyster introducerade mig för Philip K. Dick för länge sedan och sedan dess har jag väntat och tänkt, tänkt att snart är det dags. Jag vet inte vad som hände, kanske kom Jane Austen och de isländska sagorna i vägen?

Nu har jag alltså läst Blade Runner, och jag var förtjust. Historien slöt sig på ett rysligt bra sätt, och jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den levande getens fall. Jag undrar också hur likt fåret var ett riktigt får? Hade det utvecklat egna känslor och instinkter? Varför ville man (som efterordet åtminstone anger) inte ha djur i filmen? Jag har inte sett filmen, men djuren. Å, jag älskar djuren!

Som om det varit förutbestämt (det var det inte) så har jag också på senaste sett om säsong 6, och halva 7, av Star Trek: The Next Generation. Jag har i tanken satt Data i relation till bokens androider och känner farhågor inför människans kommande identitetsproblem. Vi klarar ju inte ens av varandra. Jag uppskattar att huvudpersonen själv ställer sig tvivlande mitt i sitt värv. Jag älskar att hans fru lyfts så väldigt i humöret av att se något levande, att tindra med ögonen inför liv. Jag låter kanske religiös, men har du någonsin sett ett lamm springa? Har du någonsin sett ett lamm springa? Synen är så ljuvlig att den rör mig till tårar. Vissa sinnesintryck från livet har en så märkligt rörande effekt. Att läsa Philip K. Dicks roman var ett av dessa.