Etikettarkiv: informationspolitik

Internet i Kazakstan

Jag är ändå hoppfull. Tack vare internet har den unga generationen tillgång till mycket mer information, den är allt mer öppensinnad och kritisk.

Så säger den queerfeministiska aktivisten Gulzada Serzjan i ett reportage i veckans nummer av Fria tidningen. En ny våg av repression sker i Kazakstan, och andra aktivister menar att den förändrade samhällsbilden är en förberedelse inför en ny ledare för landet då nuvarande president Nazarbajev, som styrt landet i 26 år, snart fyller 77. Regimen vill bli av med allt som kan tänkas utmana systemet.

Internet har visat sig vara en otroligt viktig möjliggörare för demokratisk utveckling. Därför händer det ofta att halv- eller heltotalitära regimer censurerar internet, antingen genom att blockera webbsidor eller genom att helt enkelt strypa internettillgången. Access Now är en organisation som är mycket bra på att bevaka politiska begränsningar i internetåtkomst.

Bara i maj kunde vi läsa om internetcensur i Ukraina, 21 blockade nyhetssajter i Egypten, internetnedstängning i hela Irak för att förhindra att elever fuskar på prov och om nedstängningen av WhatsApp i Latinamerika som sanktion för att de inte lämnar ut användardata till pågående brottsutredningar (observera att de inte kan lämna ut denna användardata eftersom appen är krypterad).

Pressklipp: A2I för de globala målen

Jag vill uppmärksamma två artiklar jag nyligen läst som tar upp två mycket viktiga aspekter på tillgång till information, access to information (A2I). I de globala målen framgår av 16.10 vikten av att säkerställa allmän tillgång till information för ett befrämja ett demokratiskt och hållbart samhälle.

Små bibliotek, stor påverkan

Little libraries är något annat än Little free libraries, som ju går ut på att lämna en bok och ta en bok i små bokskåp uppsatta lite varstans i stads- och landsmiljö. Little libraries är i stället ett initiativ som går ut på att förse daghem och förskolor i kåkstäderna runt Kapstaden med en läshörna och, förstås, böcker. Det började med att de ville hjälpa en skola som saknade resurser för ”lyxvaror” som böcker och skrivmaterial (självklara komponenter för en stimulerande lärandemiljö) och i dagsläget har de hjälpt 40 skolor – motsvarande 5000 böcker och 1500 barn.

Tidskriften Socionomen har ett intressant reportage om projektet i nr 4/2017. De nämner i artikeln att apartheid som politik förvisso är avskaffat, men dess verkan är fortfarande tydlig när en skärskådar socioekonomiska förhållanden i Sydafrika. Det verkar som om det framför allt är kvinnor som är engagerade i projektet, och fokus i artikeln ligger på hur de socioekonomiska klyftorna kan utjämnas genom utbildning och tillgång till information (dvs. böcker). Bra grej!

Inget internet på äldreboenden? :O

I dagens EP (Enköpingsposten) berättar pensionären Birgitta Jonsson om hur internettillgång hjälpte henne i återhämtningen efter en stroke. Redan på intensivvårdsavdelningen fick hon hjälp att logga in på sina sociala medier-konton och påmindes om att världen utanför fanns kvar. Det sporrade henne att kämpa för att bli bra.

I samband med denna situation blev hon varse att vänner som flyttat till äldreboenden i samma veva blivit av med sin internetuppkoppling. En vän använde internet för att skypa med sitt barn varje morgon, en annan vän kunde plötsligt inte längre betala sina räkningar på nätet. Jonsson uppmärksammade frågan politiskt och resultatet är att Stockholms stad ska tillse att internettillgång finns i stadens äldreboenden i slutet av 2017.

Jonsson själv är ju otroligt fräsig i sitt IT-användande då hon kör både Chromebook, Mac och Linux Mint på sina datorer. Hon påpekar att internet kan berika äldres liv både med nytta och nöje – SVT:s öppna arkiv innehåller t.ex. nostalgiska program från tevens barndom, och musik och e-böcker finns också tillgängliga. Förmodat att en person på äldreboende har begränsad rörlighet så är denna direkta tillgång till biblioteksresurser (i synnerhet urvalet) suveränt. Vad gäller nyttan framhåller Jonsson att det är en viktig integritetsfråga att kunna googla på sina mediciner och sjukdomar själv och att själv kunna ha kontakt med sin läkare, i stället för att behöva gå via anhöriga eller personal.

(Att det sedan finns andra integritetsproblem med internettjänster är en annan politisk fråga, men jag avstår för tillfället att ta upp den som ett regn på paraden av äldres egenmakt och styrka medelst internetanvändning.)

Cross-border Copyfight – Årets kulturuppsats 2015

Till min och allas stora glädje finns det många som intresserar sig för upphovsrätt. Ett tecken på detta är att jag har tilldelats DIK:s stipendium för Årets kulturuppsats 2015. Uppsatsen, vars fullständiga titel är Cross-border Copyfight: European libraries re-thinking the InfoSoc Directive, finns tillgänglig via DIK:s artikel men går naturligtvis också att läsa Digitala vetenskapliga arkivet.

Angående den öppna publiceringen var det ett krav från ABM-institutionens sida att masteruppsatserna skulle publicers i sin helhet i arkivet. Jag, som förstås är ett stort fan av öppenhet (det grämer mig att jag i inlämningsstressen glömde märka uppsatsen med en lämplig creative commons-licens), hade publicerat den öppet oavsett men jag kan inte undgå att beröras av ironin att ingen av institutionens avhandlingar finns tillgängliga i fulltext. Förutom principen att doktorander fått lön (eller i alla fall utbildningsbidrag) från universitetet för att utföra sina arbeten (till skillnad från studenter som lyfter lån) och därför borde publicera dem öppet av den anledningen så är det också absurt att just den institution som borde vara medveten om fördelarna med open access är så bakåtsträvande. Vad är anledningen till detta? Ja, enligt utsago beror det på ”olika saker, bildrättigheter och förlagsutgivning t ex.” Tack upphovsrätten och förlagen för att ni förhindrar spridning av den kunskap som staten finansierat! Ni bidrar därmed till min uppsats relevans (vilket skulle kunna ses som en förmildrande omständighet).

Uppsatsens innehåll låg till grund för en presentation på CopyCamp i Warszawa den 4 november (tack Svensk biblioteksförening för resestipendium!) och kommer också ligga till grund för en upphovsrättsworkshop jag ska hålla på BOBCATSSS i Lyon i januari 2016 (tack King’s College London för konferensstipendium!)

Jaha, men vad händer i EU då? kanske ni frågar nu. Det är en fullt berättigad fråga. Jag följer händelserna löpande men ägnar mig framför allt åt mina studier, så om ni är mycket intresserade av ämnet rekommenderar jag EU-parlamentarikern Julia Redas blogg eller den legendariska bloggen IPKat (”The IPKat: intellectual property news and fun for everyone”).

I den brysselska upphovsrättsdjungeln

Dr Eleonora Rosatis seminarium The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy ägde rum i veckan i Bryssel. Dr Rosati är en italiensk advokat specialiserad på upphovsrätt (inom EU, Storbritannien och Italien) och driver också konsultfirman e-LAWnora (vitsigt!)

”Can you think of anything more exciting than EU copyright law and policy? It’s hard indeed…”

Eftersom inbjudan till evenemanget började på ovanstående vis så kunde jag inte motstå att spendera £15 på en studentbiljett; tanken är att min masteruppsats ska handla om biblioteksvärldens svar på EU-kommissionens upphovsrättssamråd, som jag tidigare skrivit en kortare text om, varför seminariet nog kunde vara väldigt intressant för mig (när jag nu ändå befinner mig i Belgien och allt).

Dessutom händer det jättemycket på det här området hela tiden: i september sade EU-domstolen att det var okej för bibliotek att digitalisera de verk de har i sin ägo så länge de som är skyddade av upphovsrätten bara finns tillgängliga på därför avsedda terminaler (med vilket lär menas ”elektroniska läsplatser”, om jag läser domslutet korrekt). Ett litet framsteg är också ett framsteg, och det är dessa små steg som hela tiden händer. Förhoppningsvis kan ett större steg i form av en europeisk upphovsrättsreform ske inom kort, och detta var en av frågorna som diskuterades på seminariet.

Jag blev lite nervös när jag anlände till lokalerna hos Allen & Overy LLP eftersom kontoren visade sig vara ett palatsliknande hus inklämt mellan c:a sju olika ambassader. De flesta som närvarade var jurister, representerande olika stakeholders i upphovsrättsfrågan, och de som inte var jurister var på något annat vis arbetande med frågan. Trots förskräckelsen inför detta möte med den verkliga världen så gjorde jag entré med en papperskaffemugg i kavajfickan (eftersom den här vansinniga fin-stadsdelen i Bryssel helt saknade offentliga papperskorgar!) och fick ett mycket vänligt mottagande av Dr Rosati och advokat Geert Glas (han representerade Allen & Overy och höll en presentation av ett rättsfall under seminariet).

När jag hade samlat mig efter detta överväldigande intryck (säkert mycket bra för min ödmjukhet) gjorde jag som en gör i sådana här situationer: stuvade ner kaffekoppen utom synhåll i väskan och körde på enligt devisen fake it ‘til you make it. Sedan lyssnade jag på presentation och diskussion om EU-domstolens upphovsrättsdomslut det senaste året, lagstiftningsaktivitet det senaste året samt en summerande diskussion om en möjlig reform utifrån samrådet, kommissionens läckta white paper och andra reaktioner på samrådet.

Rättsfallen kommer jag inte att kommentera i detalj (men du kan läsa mer om Vandersteen och parodibegreppet i det här inlägget) eftersom de inte rörde bibliotek så pass direkt att jag skulle kunna tillföra något nytt med min kunskapsbakgrund, men jag tänker däremot sammanfatta några i allmänhet intressanta saker jag snappade upp:

  • att antalet fall i EU-domstolen rörande IP (intellectual property) var fler än någonsin under år 2013 (och att de motsvarade en 10%-ökning från 2012)
  • att det finns en problematik med att upphovsrättsintrång kan ske över nationsgränserna men att tillämpning av lagen måste ske inom en nations gränser – förutom osäkerheten i vilken lag som gäller så blir det så plågsamt uppenbart att den gränslösa uppfinningen internet inte matchas av nuvarande lagstiftning. Ska vi då avgränsa internet, eller försöka harmonisera lagstiftningen?
  • att jag måste kolla upp det här med InfoSoc-/upphovsrättsdirektivet mycket noga (t.ex. fattade jag just nyss att det var samma sak!)

Det läckta dokumentet Draft Impact Assessment innehöll (så vitt jag förstod av sammanfattningen på seminariet) några olika alternativ för upphovsrättens utveckling i Europa:

  1. att låta marknaden och domstolarna lösa saken
  2. att ha en vag lag och stöd för nya marknadsmodeller (t.ex. Licences for Europe)
  3. att ingripa medelst lagstiftning (beräknas till 5-10 år, skulle påverka ett antal direktiv)
  4. att ha en europeisk upphovsrätt som skulle ersätta nationella motsvarigheter, genom regleringar (jfr. Art 118 TFEU, beräknas till 10-12 år)

Hur allt detta hänger ihop är verkligen en djungel – jag vet att upphovsrätten orsakar problem, men inte alltid varför och hur det kan åtgärdas – men nu när jag har lyssnat och lärt en gång så tror jag att jag kommer att förstå allt ännu bättre nästa gång. Tanken är väldigt trösterik! Är det trots allt inte vetenskapens funktion att hjälpa människan att förstå världen?

Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?

Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…

Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?

[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.

Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):

Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.

Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?

Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.

Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:

Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.

På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:

Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.

Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.

Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)

Notis angående smarta elmätare

Läste i Husis häromdagen om smarta hem:

På Helsingfors energi utvecklar man ett ”smart hem” med öppen standard. I två höghusfastigheter i Fiskehamnen kommer man att installera fjärrstyrningsenheter i elcentraler och göra nödvändiga elinstallationer. När allt är klart går det att styra via pekdator.
Hårdvaran och dess programmering levereras av ABB medan användargränssnittet har utvecklats av energibolaget. Det nya är att lägenheterna inte blir beroende av någotdera företaget.
– […] Det nya är att vi i ett nationellt forskningsprogram byggt upp hela systemet på ett öppet gränssnitt som följer existerande standarder, säger projektchef Minna Näsman på Helsingfors energi.

Teirdes skriver om intelligenta elmätare redan 2010 och jag kom att tänka på när jag läste artikeln i Husis: Är den finländska utvecklingen bra? Är det bra att vi kan fjärrstyra våra apparater eller löser detta ett problem som inte existerar (och är det bra eller dåligt)? Är en öppen standard att föredra, ergo: förbättrar den förutsättningarna för att den personliga integriteten skyddas?

Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.

Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.

Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.

För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)

Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.

Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.

Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?

Fick just re-kvittrat det asdeppiga beskedet att folkbiblioteken i Herrljunga och Eksjö inte längre kommer att tillhandahålla nya e-böcker eftersom e-boksleverantören Elibs nya avtal är sådant att nya titlar kan kosta upp till 75 kr per lån, medan äldre titlar är något billigare (från ett par kronor och upp till 75 kr, dårå).

Att e-böcker och fysiska böcker behandlas olika är naturligtvis en följd av att tillgängligheten till de nya e-böckerna blir större än tillgängligheten för de kanske tre fysiska exemplar som köps in där någon form av kösystem måste tillämpas. Förlagen anar ett möjligt inkomstbortfall och väljer därför att lägga embargo på e-böckerna. Tydligen tappar också e-böckerna ganska snabbt i värde eftersom de, när de inte längre är nyhetens behag, kan kosta enbart ett par kronor.

Det finns lite olika modeller för att hantera detta. Till exempel kan avtalen gälla att bara ett visst antal personer får ha e-boken samtidigt (absurt på så vis att det härmar den fysiska bokens begränsningar när den digitala formen just tillåtit motsatsen), nya e-bokstitlar kan göras tillgängliga för biblioteken först efter en viss karantänstid, eller så kan de helt enkelt begränsa marknaden genom att sätta ohemula priser.

Tidigare i våras fanns möjlighet att besvara EU-kommissionens upphovsrättssamråd, och många biblioteksorganisationer besvarade samrådet och delgav sina synpunkter på hur upphovsrätten skulle kunna utvecklas. Här en kort repetition av min sammanfattning rörande synen på e-böcker:

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

När jag sökte efter statistik för e-böcker i Sverige fann jag Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker som är till för medlemmar i föreningen som är intresserade av e-boksfrågan. De skriver:

Rådande situation har potential att i grunden förändra tillgången till information och kunskap i samhället, till det bättre eller till det sämre. Nätverkets grundläggande utgångspunkt är att e-boksfrågan är en demokratifråga. Nätverket vill bidra till att skapa opinion och dialog kring möjliga e-bokslösningar som också fortsättningsvis möjliggör bibliotekens demokratistödjande funktion i samhället.

Medel för att uppnå dessa mål för den svenska demokratin där invånarnas bristande läsförståelse tycks vara ett problem samhället ”tar på allvar” är att arrangera nätverksträffar, diskussionsseminarier med olika aktörer i e-boksfrågan för att skapa förståelse för varandras perspektiv, omvärldsbevakning och opinionsbildning genom debattartiklar och konferensdeltagande. Allt det här är naturligtvis väldigt bra – men om det nu är så att det nya e-boksavtalet med Elib går rakt emot de önskemål som uttrycks av biblioteksintresseföreningarna i EU-kommissionens samråd, är det verkligen tillräckligt?

Jag läste nyligen i Helsingfors stads budget för 2014 (s. 271) om satsningar på e-medier:

Den största förändringen under budgetåret gäller upphandling av e-medier. Stadsbiblioteket, som är centralbibliotek för de allmänna biblioteken, leder med stöd från undervisnings- och kulturministeriet arbetet på att bilda ett konsortium bl.a. för uppgiften att upphandla e-medier för de allmänna biblioteken. Det är meningen att konsortiet ska inleda sin verksamhet och börja sköta den nämnda uppgiften år 2014.

Helsingfors stadsbibliotek har alltså fått i uppdrag av staden att bilda ett konsortium för landets samtliga allmänna bibliotek (motsvarande folkbibliotek). I så fall är det ett konkret och intressant sätt att försöka ta ett helhetsgrepp om e-mediesituationen. Som jämförelse slog det mig nu att jag skulle titta på Stockholms stads budget för 2014 (s. 117), och hittade som mest konkret följande mening:

I det digitala informationssamhället handlar tillgänglighet inte bara om de fysiska öppettiderna utan även om användarbarhet och tillgänglighet på nätet. Det digitala biblioteket har samma kärnvärden som det fysiska, nämligen tillgång, urval och systematisering. Stadsbibliotekets arbete med att utveckla e-biblioteket ska fortsätta.

Det är förstås en god tanke, men hur kan vi konkret arbeta med den här idén i Bibliotekssverige? Kan vi bilda ett folkbibliotekskonsortium som å alla folkbiblioteks vägnar kan förhandla om bättre villkor för utlån av e-böcker? Mikael Petrén skriver i Digitala bibliotekets blogg (tillhörande Stockholms stadsbibliotek) den 11 april i år att:

Den här inställningen har våra politiker, framförallt Madeleine Sjöstedt, stöttat på ett framsynt sätt. Stockholms stadsbibliotek fick tidigt medel för att utveckla det digitala biblioteket, och när satsningen blivit lyckad, det vill säga vi har lånat ut många e-böcker, fick vi en ökning av medlen för att inte tvingas strypa e-bokslånen som man gjort i många kommuner. Just nu kan stockholmarna låna fem e-böcker i veckan, något som de flesta är nöjda med.

Frågan är förstås vad de kommuner som saknar både pengar och en Madeleine Sjöstedt ska göra när priserna trissas upp. Är det rimligt med en betalmodell som plötsligt kan övertrassera budget med enorma summor? Östgötabiblioteken tyckte inte det, och sade därför upp avtalet med Elib i oktober 2013. Stockholmsbiblioteken tycker egentligen inte heller det, vilket framgår av den strategiska planen för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015, där de skriver:

[B]iblioteken [är] beroende av relationen till bok- och förlagsbranschen när det gäller de affärsmodeller som styr tillgången till e-medier. Med nuvarande lösning får bibliotekens användare inte tillgång till all utgiven e-media och bibliotekens mediebudget håller inte för en alltför expansiv ökningstakt för utlån av e-medier. För en fortsatt fri tillgång till innehåll, oavsett medieform, är det avgörande att de olika parter som har ansvar inom kunskaps- och bokbranschen aktivt verkar för att hitta nya lösningar.

Herrljungas och Eksjös nya avtal med Elib verkar inte leva upp till dessa krav. Eftersom dessa folkbibliotek enligt SR var först med det nya avtalet med Elib så ska det bli spännande att se hur Stockholms stad förhåller sig till det – men framför allt vore det intressant att se om Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker kan samordna landets folkbibliotek så att vi får se en ansvarsfull utveckling av e-boksmarknaden. Konsortietanken från Helsingfors är inte alls dum.

Bibliotekariernas svar på upphovsrättskonsultationen

Denna text redogör kort för några biblioteksorganisationers svar på Europeiska kommissionens (EU-kommissionen) upphovsrättskonsultation (eg. samråd på EU-svenska) och hur dessa svar reflekterar bibliotekens förhållande till informationssamhället både nationellt och internationellt. Upphovsrätt är en bland många frågor som aktualiseras av den raska takt  informationssamhället utvecklas i och trots att ämnet kan verka snävt så visar materialet för undersökningen att upphovsrättsdiskussionen relaterar till många andra aspekter av bibliotekets roll i informationssamhället. Intressanta, men uteslutna, aspekter av ämnet är den komparativa diskussionen om amerikanskt bibliotekspolitisk samt diskussionen om bibliografisk kontroll. Texten var ett examinerande PM inom en kurs på ABM-utbildningen i Uppsala vt 2014.

Bakgrund

”Librarians share many values with creators and publishers of copyrighted works, but their interests and values sometimes conflict.” Så inleder Laura N. Gasaway sin artikel om bibliotekariernas förhållande till upphovsrätt1. Redan 2000 var alltså frågan i luften och Gasaway konstaterar att samhället anser bibliotek vara viktiga i ett demokratiskt samhälle; samtidigt är samhället kapitalistiskt. Konflikten mellan informationsspridning för samhällets bästa och marknadens behov av egendom eskaleras i och med informationssamhällets utveckling. Upphovsmännens kärnvärden (framför allt kompensation, kontroll och erkännande för sina verk)samexisterar med de sociala värdena om vikten av en utbildad befolkning och stöttande av entreprenörskap. Syftet med en upphovsrätt är att hitta en balans mellan dessa intressen; en balans som ger både upphovsmän och användare rimliga rättigheter.

Den internationella upphovsrättens moderna ursprung finns i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen) från 18862. På grund av att litterära verk började översättas och blev en del av en internationell marknad såg upphovsmän ett behov av ett internationellt regelverk. Olika värderingar ligger till grund för den  internationella upphovsrätten; i den franska och europeiska värderingen utgår från upphovsmannens moraliska rätt, medan den anglosaxiska traditionen utgår från marknadsnormer – Eva Hemmungs Wirtén jämför detta begreppen droit d’auteur och copyright som i sin essens understryker dessa två rättstraditioner. Det är framför allt den fransk-europeiska traditionen som är grund för Bernkonventionen3. När USA gick med i Bernkonventionen 1988 upplevde den amerikanska bibliotekariekåren det som någonting dåligt4.

Som Hemmungs Wirtén påpekar så var kopiatorn precis lika alarmerande i sin ankomst som
internet är nu.5
Denna farhåga lugnade sig med tiden och kopior som bibliotek gjorde sågs på som en överträdelse av mindre betydelse. Samma debatt har blommat upp igen när det blivit enkelt att framställa digitala kopior med ökad kvalitet och kvantitet och i stället omtalas  kopieringen med begreppen stöld och piratkopiering vilket Gasaway menar begränsar en debatt om vad som är fair use67.

William F. Birdsall menar att den tekniska utvecklingen är tätt sammankopplad med politik och hen skriver att nationalstaten ”på grunn av globaliseringen blir […] karakterisert som en overflødig levning fra industrisamfunnets tid8 vilket blir väldigt intressant i sammanhanget eftersom en kunskapsbaserad ekonomi förvisso har skapat ett annorlunda, mer  internationellt samhälle, men å andra sidan är kunskapsflödet mellan staterna begränsat  medelst lagstiftning. Hen nämner att de stora aktörerna som utvecklar  informationsinfrastrukturen är företag, men om informationsteknologin skapas för att tjäna ett ekonomiskt intresse, vilken roll har då de allmänna folkbiblioteken inom  informationsförsörjningen och kan de ekonomiska intressena missgynna grupper inom  samhället? Birdsall menar att informationspolitiken bör verka för rätt till läs- och skrivkunnighet, rätt till personskydd, rätt att kommunicera och rätt till allmän, lika och rimlig tillgång till telekommunikationsnätverken och att folkbiblioteken spelar en viktig roll i detta9.

En förutsättning för allmänhet och marknad att samverka tycks alltså vara en politik som tar hänsyn till samtliga parter. EU:s första direktiv rörande harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter trädde i kraft 1 juli 1995 och då förlängdes  Bernkonventionens skyddstid efter upphovsmannens död från 50 till 70 år10. Direktivet blev obsolet 16 januari 2007 då ett nytt direktiv rörande upphovsrätt trädde i kraft11. Som tidigare påpekat omöjliggör teknikens utveckling en definitiv lösning och mellan 5 december 2013 och 5 mars 2014 bjöd EU-kommissionen in intressenter (däribland konsumenter, användare, upphovsmän, förläggare, medlemsstater och distributörer12) att besvara en upphovsrättskonsultation med syfte att få in synpunkter på hur EU:s upphovsrättslagstiftning skulle kunna reformeras.

Bibliotekarier torde gå att kategorisera som både användare, konsumenter och distributörer av upphovsrättsskyddat material och yrkesgruppen har ofta uttalat sig i frågor om tillgången till det offentliga rummet och protesterat mot expansionen av upphovsrätten13.

Ett flertal biblioteksorganisationer har besvarat konsultationen och i samband med att svarstiden löpte ut så publicerade flera av dem sina svar på sina webbsidor14. Jag har tittat närmre på de svar som organisationerna IFLA (International Federation of Library Associations), EBLIDA (European Bureau of Library Information and Documentation Associations), LIBER (Association of European Research Libraries) och Svensk biblioteksförening lämnat in. IFLA representerar det internationella perspektivet, EBLIDA och LIBER svarar för det europeiska perspektivet och Svensk biblioteksförening för det nationella perspektivet.

Biblioteksorganisationernas svar

Grundläggande rättigheter kontra exklusiva rättigheter

Svensk biblioteksförening skriver att ”upphovsrätt existerar för att skapa balans mellan upphovsmännens och användarnas rättigheter. Den här balansen har rubbats under de senaste åren på ett sätt som enbart gynnat upphovsmännen. Syftet med en upphovsrättsreform […] är att återskapa en balans där innovation, forskning såväl som laglig tillgänglighet till digitalt innehåll uppmuntras.” [min övers.]15 Samtliga organisationer instämmer i denna analys och EBLIDA menar att bakom upphovsrättsfrågan ligger frågorna om demokrati, informationstillgänglighet och ”fulländandet av det sanna kunskapssamhället”16. EBLIDA representerar både national-, högskole-, folk- och skolbibliotek samt  biblioteksföreningar och de framför att upphovsrättens utveckling är viktig för att de digitala möjligheterna ska kunna utvecklas så att biblioteken kan fullfölja sitt offentliga uppdrag.

EBLIDA skriver att ”om EU önskar vara närmre sina medborgare, måste regler vara enkla att förstå”17 och för fram att den ökade rörligheten för medborgarna och antalet utländska studerande som flyttar mellan medlemsländerna borde uppmuntra till informationsutbyte men att detta i praktiken hindras av den icke-harmoniserade upphovsrättslagstiftningen.

Flexibel lagstiftning med obligatoriska undantag och inskränkningar

Organisationerna är överens om att alla undantag ska vara giltiga i samtliga medlemsstater samt att kontrakt och avtal mellan förlag och användare ska inte kunna trumfa dessa. De trycker på att behovet av förändring av upphovsrätten är brådskande och anser att lagstiftningen inte hänger med den digitala utvecklingen. Ett exempel Svensk biblioteksförening tar upp som de anser försvårar samarbetet för de europeiska biblioteken är att icke-kommersiellt definieras olika från land till land. LIBER menar vidare att varande lagstiftning kan påverka den europeiska forskningens utveckling på ett negativt sätt18.

IFLA hänvisar till en studie av tillämpningen av tidigare lagstiftning som konstaterar att de frivilliga undantagen leder till varierande rättigheter i olika medlemsstater vilket försvårar  gemensamma projekt (till exempel Europeana, vars syfte är att tillgängliggöra europeiskt kulturarv för allmänheten) eftersom medlemstaterna inte deltar på lika villkor19.

IFLA menar det att i förhållande både till en allt mer globaliserad värld och till EU:s inre marknad är det viktigt att de undantag som finns i lagen ska vara obligatoriska för alla medlemsstater. IFLA trycker också på att de rättigheter som finns för upphovsmän måste definieras så att de inte istället skapar betungande arbete och ansvar för de institutioner som  tillhandahåller information20. De jämför med prövningen av lagligheten av Google Books massdigitaliseringsprojekt av universitetsbibliotekssamlingar i USA: det bedömdes vara fair
use,
men tveksamheten till vad som är lagligt och inte i Europa bidrar till en digital klyfta vilket skadar det internationella forskningssamfundet. IFLA tar starkt ställning för att  tillgänglighet till omfattande digitala samlingar såsom Google Books kan vara en  oöverträffad källa för att främja lärande och mänsklig utveckling och att tillgången till dessa borde vara global21.

Upphovsrättens skyddstid

Samtliga organisationer är ense om att upphovsrättens skyddstid ska kortas till  Bernkonventionens ursprungliga 50 år efter upphovsmannens dödsår. EBLIDA tillägger att denna förändring skulle kunna vara ett första steg mot att reducera tidsspannet ännu mer (de poängterar att ytterst få verk har ett kommersiellt värde efter ett par decennier), något som skulle kräva en revidering av Bernkonventionen22.

E-böcker

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer23. Samma makt utövas från förlagen när e-böcker tillgängliggörs i större paket i stället för varje titel för sig24.

Även LIBER och IFLA efterfrågar e-låneavtal som mer liknar analoga lån. Dagens avtal för e-böcker (för alla typer av bibliotek) skiljer sig ofta från de analoga lånen med högre priser, begränsat antal samtidiga utlån, låsta format och karantänstid. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

Text- och datamining

Text- och datamining innebär att söka igenom rådata (till exempel ordfrekvenser, siffror m.m.) i en databas. Det är väldigt värdefullt i viss forskning och biblioteksorganisationerna menar att eftersom det inte syftar till att ta del av materialets ”kreativa uttryck” så borde materialet som används i datamining utgöra ett undantag i upphovsrättslagstiftningen. En
konsekvens av dagens situation är att många forskare avstår från denna typ av forskning eftersom det kostar både direkt (licenser) och indirekt (tid för att förhandla fram avtal).
LIBER exemplifierar med avtal i dag kan kräva att forskare ska lämna ut sina forskningsdata till tredjepart samt begränsar hur deras forskningsresultat får göras tillgängliga samt skapar ”godtyckliga gränser” för hur många artiklar en institution får söka igenom inom en viss tidsram. Det sistnämnda menar LIBER förklaras av förlagen med att servrarna skulle belastas för mycket av trafiken, men de påpekar att open access-förlag upplever att denna typ av trafik inte alls skulle orsaka en sådan belastning (ens potentiellt).

Svensk biblioteksförening lägger också till att även om innehåll finns tillgängligt på internet så är det oklart om användande av detta material för datamining är lagligt (om det inte tydligt uppges på sidan). Innehåll licensierat under open access-licenser som cc-by-sa eller cc-by-nc kan oavsiktligt hindra användare från att använda det för datamining. Lösningen som föreslås är att utbildningsrelaterade undantag i upphovsrättslagstiftningen ska vara obligatoriska för alla medlemsländer – särskilt vad gäller datamining.

Att bevara för framtiden: marknad kontra allmänning

På frågan Have you experienced specific problems when trying to use an exception to preserve and archive specific works or other subject matter in your collection? svarar EBLIDA med att särskilt uppmärksamma born digital material där det i medlemsstater saknas policyer för hur detta digitalt kan bevaras. EU-kommissionen uppmärksammar problemet redan 2011 i en rekommendation där medlemsstaterna rekommenderas att ”förstärka de nationella strategierna för det långsiktiga bevarandet av digitalt material, uppdatera handlingsplaner för att genomföra strategierna och utbyta information med varandra om strategierna och handlingsplanerna” samt att ”säkerställa att upphovsrättsinnehavarna lämnar in verk till bibliotek med lagstadgad deponering”25

Eftersom EU-kommissionens rekommendationer inte är bindande för medlemsstater kan det finnas en poäng i att inkludera samma mening i en reformerad upphovsrättslagstiftning. Särskilt frågan om digitala pliktleveranser är intressant: teoretiskt sett är det enda som begränsar en digital samlings omfång budgeten, men i realiteten kan ett bibliotek köpa alla analoga titlar, men de kan inte köpa licenser till allt digitalt material eftersom rättighetsinnehavarna i nuläget bestämmer själva om de vill tillgängliggöra ett visst verk. Konsekvensen blir att samlingsbyggande på biblioteken sker på förlagens villkor, i stället för bibliotekens. Ingen av dagens modeller tar hänsyn till bibliotekens offentliga uppdrag och behov och biblioteksorganisationerna anser att om uppdraget ska bestå måste lagarna ändras.

Sammanfattning

Audunson kallar marknadsliberalismen en utmaning för folkbiblioteken och frågar sig om  efterfrågan borde styra inköpsurvalet. Frågan är då vems efterfrågan, för användarnas  lånevanor – precis som konsumenternas köpvanor – påverkas av marknaden genom reklam. När bibliotekens tidigare funktion har varit folkupplysning och kulturförmedling skriver Audunson att tanken om att det finns en utbildningskanon utmanas i en mångkulturell och postmodern tid26. Hen påpekar också att biblioteksdebatten är ej offentlig utan främst pågår i det professionella. Med upphovsrätten som en del av biblioteksdebatten får jag nog lov att konstatera att även om icke-professionella intressenter inbjöds att besvara EU-kommissionens konsultation så är det främst de professionella intressenterna som besvarat den, och biblioteksorganisationerna företräder professionella institutioner.

Bibliotekens förvaltande av kulturarv i förhållande till teknologiska och ekonomiska förutsättningar uppmärksammas särskilt i stycket om hur vi ska hantera born digital-material och även om PM:n främst fokuserar på den lagliga aspekten så hänger denna förstås ihop med hur vi väljer att göra: hur ska informationen bevaras och är det bibliotekens uppgift att göra det?  Biblioteksorganisationerna är eniga om att biblioteken har en bevaranderoll som offentlig institution, eftersom det garanterar långsiktig beständighet och tillgänglighet när det tillhör det offentliga rummet och inte faller offer för marknadens nycker.

Åse Hedemark skriver i sin avhandling om biblioteksdebatten att analogt kontra digitalt material ofta jämförs med en binär retorik vilket begränsar frågan och dess potentiella svar. Om vi frånser den föreställningen menar hen att vi skulle kunna ha bättre redskap i arbetet med att utveckla bibliotekens samtida och framtida verksamhet27. Bibliotekets roll i informationssamhället är inte självklar, men ur bibliotekariernas eget perspektiv (sett ur biblioteksorganisationernas synvinkel) ska de offentliga biblioteksinstitutionerna fortsatt vara fria informationsförmedlare i demokratins tjänst och detta kan samhället åstadkomma genom att låta relevant lagstiftning inom det kultur- och informationspolitiska fältet (här inkluderas upphovsrätten) möjliggöra detta uppdrag.

1Laura N. Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment: Librarians versus Copyright Holders”, Columbia-VLA Journal of Law & the Arts 24 (2001 2000): 115.
2Eva Hemmungs Wirtén, No trespassing: authorship, intellectual property rights, and the boundaries of globalization, Studies in book and print culture (Toronto: University of Toronto Press, 2004). s. 5.
3Ibid. s. 7.
4Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 136.
5Hemmungs Wirtén, No trespassing. s. 58
6Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 118.
7Fair use är en begrepp som rör begränsningar och undantag inom amerikansk upphovsrätt.
8William F. Birdsall, ”Folkebiblioteket på den politiske arena”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).
9Ibid. s. 41.
10Europiska gemenskapernas råd, ”Rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (31993L0098)”, Europeiska gemenskapernas officiella tidning, num L 290 (1993): 9–13.
11Europaparlamentet och europeiska unionens råd, ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (kodifierad version)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 372 (2006): 12–18.
12”Review of the EU copyright rules – Consultations – The EU Single Market – European Commission”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/2013/copyright-rules/index_en.htm.
13Eva Hemmungs Wirtén, Terms of use : negotiating the jungle of the intellectual commons (Toronto: University of Toronto Press, 2008).
14Alla inkomna svar på konsultationen publiceras sex månader efter svarsperiodens slut.
15Svensk biblioteksförening, ”Copyright Consultation Response” (Svensk biblioteksförening, 2014), http://www.biblioteksforeningen.org/wp-content/uploads/2014/03/Svbib-Copyright-Consultation-response1.pdf.
16”EBLIDA response on the European Union Consultation on Copyright Rules – European Bureau of Library Information and Documentation Associations (EBLIDA)”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.eblida.org/news/eblida-response-on-the-european-union-consultation-on-copyright-rules.html.
17EBLIDA, ”Copyright Consultation Response” (EBLIDA, 2014), http://www.eblida.org/News/2014/EBLIDA_response_to_Public_Consultation_on_EU_Copyright_rules.pdf.
18”LIBER Responds to EU Copyright Review | LIBER”, åtkomstdatum 25 mars 2014,
http://libereurope.eu/news/liber-responds-to-eu-copyright-review.19Jean-Paul Triaille m.fl., Study on the Application of Directive 2001 ([Brussels]: [European Commission], 2013), http://bookshop.europa.eu/uri?target=EUB:NOTICE:KM0113039:EN:HTML. s 284.
20”IFLA submission to EU Copyright Consultation now available online |IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8437.21”IFLA welcomes US Court decision on legality of Google Books digitization; cautions against growing digital information divide for libraries elsewhere | IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8177.
22EBLIDA, ”Copyright Consultation Response”.
23Ibid.s. 31.
24Dock utvecklas nya modeller för inköp, till exempel patron-driven acquisition. Läs Karin Byströms m.fl. spännande rapport om PDA.
25Europeiska kommissionen, ”Kommissionens rekommendation av den 27 oktober 2011 om digitalisering av och tillgång via internet till kulturellt material och digitalt bevarande (2011/711/EU)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 283 (29 oktober 2011).
26R. A. Audunson, ”Folkebibliotekenes rolle i en digital framtid: Publikums, politikernes og bibliotekarenes bilder”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).
27Åse Hedemark, ”Det föreställda folkbiblioteket : En diskursanalytisk studie av  biblioteksdebatter i svenska medier 1970-2006” (dissertation, UU, 2009), http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:209085. s. 158.

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Var inte dum!

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.

Att få betalt för lånade böcker

En kort notis om ett blogginlägg om att debatten om bibliotek och licensavgiften sett likadan ut i cirka 80 år. Intressant!

På samma tema (gratis!) har jag just snubblat över appen Omni. Jag har inte hunnit prova den ännu, så jag vet inte om den är bra. Jag kan uppleva att känns lite motsägelsefullt att skapa en app för de som vill förstå omvärlden på djupet, eftersom jag upplever appar som informationsförmedling med begränsat utrymme (kanske framför allt fysiskt: liten skärm, bläddring via klick etc.) – ungefär som att anslutning till UU:s studentkopieringssystem Korint sker i tio enkla steg (kräver det tio steg att skriva ut en sida är det inte enkelt!).

Omni skriver om sig själva på sin webbsida:

Omni är oberoende. Vi står fritt från partier, organisationer och näringsliv. Vårt journalistiska urval och nyhetsvärdering bygger på våra redaktörers erfarenhet och fingerstoppskänsla. Vår ambition är att göra urvalet så relevant som möjligt för dig.

Jag undrar förstås: hur oberoende kan de vara? Om Omni ägs av Schibsted Sverige, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras tjänst är gratis, och finansieras av reklam, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras urval bygger på redaktörers erfarenhet och fingertoppskänsla – vad betyder det ens? Jag blir superintresserad av att veta mer om redaktörernas bakgrund, och hur de ska förklara sin ”fingertoppskänsla” rörande nyhetsurvalet. Det ska bli spännande att se hur appen är.

Kommer någon att läsa din dagbok 2113?

Donghee Shin, Sue Yeon Syn och Sung-Min Kim publicerade 2011 Personal records on the web: Who’s in charge of archiving, Hotmail or archivists? i Library & Information Science Research. Artikeln handlar om bevarande av digitala personliga handlingar och sammanhanget var ett grupparbete om det digitala dokumentet ur ett användarperspektiv, där jag främst skulle redogöra för begreppet dokument.

Naturligtvis blir det alltid så att när en nystar i något så hittar en helt andra trådar än vad som var tänkt, till exempel den här artikeln. Den konstaterar att användare av mail- och bloggtjänster har ett stort intresse för att bevara sin korrespondens och sina anteckningar, men att det saknas enkla möjligheter för att göra detta.

Faktum är väl att ingen är särskilt bra på digitalt bevarande eller på att utveckla system och struktur för det. I myndighetsutövning är det svårt att avgöra vilka mail som ska diarieföras och vilka som snarare är att betrakta som ”telefonsamtal”. Vi och våra arkivprinciper hänger inte med i teknikutvecklingen och det kan få konsekvenser i framtiden (till exempel när vi vill granska en myndighets agerande under en viss period – vilket vi ofta vill i dag).

Ill-DDH-dok
Ett gammalt och ett nytt dokument. Bilder från Document Foundation (CC BY-SA 3.0) och Musée de l’Histoire de France de Paris (public domain).

Brittiska The Telegraph skriver i januari 2013 om att att Library of Congress i USA ska arkivera alla tweets. Motiveringen är att mikroblogginläggen återspeglar en liten men viktig del i det amerikanska narrativet. Även om inte varje tweet är världsomvälvande är det en del av den helhet som gör twitter till en del i mänsklighetens historia. President Obamas berömda tweet ”We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Thanks” vid valsegern 2008 hade inte haft samma betydelse utan twitter-formatets existens och framväxt som kommunikativ kanal. Mediet var lika uppseendeväckande som orden i sig.

Och här kan vi jämföra med hur människan har lagt en betydelse i särskilda typer av dokument och att denna betydelse blir viktig enbart för att vi har antagit gemensamma konventioner om dokumentet. Vi har alla kommit överens om att sedlar ska ha ett värde (pengar är ju egentligen ett enda stort lur, men mycket smidigare än t. ex. en bytesekonomi) och att underskrivna papper är mer ”giltiga” än andra papper.

Vissa av våra e-postmeddelanden är viktigare än andra. T. ex. kan de innehålla överenskommelser eller kontrakt, de används både i yrkeslivet och privat, de används för att nedteckna historier och historiska händelser – kort sagt bär de på samma typ av information som medeltida manuskript. Men de bevaras inte på samma sätt. Varför?

I The Telegraph-artikeln står att läsa: Unlike traditional bound books or even digital web pages, the real challenge of preserving tweets is keeping up with their number, which has continued to grow almost exponentially.

Är det alltså mängden information som är problemet? Är det att informationen är så lätt att publicera som gör att den får mindre värde (jfr. pocket-böcker, pulp fiction)? Är det det utökade antalet producenter som gör informationen betydelselös (ju äldre dokument desto mer begränsat urval av befolkningen representeras)?

Samtidigt uttrycker många i Sinn et al.:s artikel att de gärna skulle vilja att enkla arkiveringsmöjligheter fanns. Samspelet mellan tillhandahållare av tjänster, användare/kunder och informationsspecialister skulle kunna utvecklas. Att förvara sin personliga digitala information måste vara enklare och säkrare. Det duger inte att de kommersiella aktörer som erbjuder oss e-post- och lagringstjänster gör det ”gratis” mot att de får använda information om oss som handelsvara, det måste finnas andra alternativ. Vi själva borde få avgöra vilken information vi vill arkivera och vilken information vi vill göra tillgänglig för andra. Dessutom borde vi få bättre tillgång till arkivbeständiga format – jämför LiveJournal som på ett relativt enkelt sätt möjliggjort export av användarinnehåll i XML-format. Även om visst innehåll försvinner i export till textformatet så kan jag ändå enkelt spara det jag skrivit på LJ och därefter ta bort mitt konto/avsluta mitt avtal med tjänsten.

Det finns många komplicerade aspekter av digital arkivering av personligt material, men i korthet:

  1. Det borde vara enklare och transportera och bevara sin e-postdata. Tjänster borde utvecklas.
  2. Offentliga sidor, t.ex. bloggar, borde sparas – kanske hos Kungliga biblioteket? – för att de utgör en omistlig del memoarliknande material för framtidens forskare.
  3. Informationsspecialister borde gå i bräschen för utvecklingen snarare än företagen, då specialisterna inte är i en maktrelation med användaren om datan i fråga.

En rakryggad resolution

Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)

Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.

ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:

Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know

ALA konstaterar också om privatliv:

Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”

och att:

privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association

Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.

Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.

Domen mot Manning kastar mörka skuggor även här

Jag skriver, tillsammans med Mårten Fjällström, om Bradley Manning och FRA på UNT:s debattsida i dag. Debattartikeln tar upp fallet Manning och hur det relaterar till den svenska samhällsbilden. Gå gärna in och läs.

För övrigt, vår rubrik, den som är för detta inlägg, blev inte helt oväntat bytt till ”Vad tycker Sveriges regering?” (får plats på en rad, så det är ju förståeligt). Vi fick en inte dålig exposé i papperstidningen också: