Etikettarkiv: politik

Det andra nationalspråket

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Willy Vandersteen and his other legacy

En sådan lustig slump! Häromdagen var jag på Eleonora Rosatis evenemang The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy och advokat Geert Glas berättade ingående om rättsfallet Deckmyn vs. Vandersteen, där definitionen av upphovsrättslagens begrepp parodi var viktig för att utröna huruvida brott hade begåtts eller inte:

Article 22(1) of the Law of 30 June 1994 on copyright and related rights (Belgisch Staatsblad of 27 July 1994, p. 19297) states:
‘Once a work has been lawfully published, its author may not prohibit:

6. caricature, parody and pastiche, observing fair practice;
…’

Fallet rör en bild som är en parafras på ett omslag till serien Suske en Wiske, tecknad av Willy Vandersteen, och som använts av Vlaams Belang-politikern Johan Deckmyn i en kalender publicerad av partiet (se illustrationerna i jämförelse med varandra på denna sida). Vandersteens menar:

The drawing at issue resembled that appearing on the cover of the Suske en Wiske comic book entitled ‘De Wilde Weldoener’ (which may roughly be translated as ‘The Compulsive Benefactor’), which was completed in 1961 by Mr Vandersteen. That drawing is a representation of one of the comic book’s main characters wearing a white tunic and throwing coins to people who are trying to pick them up. In the drawing at issue, that character was replaced by the Mayor of the City of Ghent and the people picking up the coins were replaced by people wearing veils and people of colour.

Och angående försvaret om att bilden är ett parodiskt inslag framför de följande:

Vandersteen and Others dispute that interpretation, since, according to them, parody must meet certain criteria, which are not fulfilled in this case, namely: to fulfil a critical purpose; itself show originality; display humorous traits; seek to ridicule the original work; and not borrow a greater number of formal elements from the original work than is strictly necessary in order to produce the parody. In those circumstances, they also allege that the drawing at issue conveyed a discriminatory message, since the characters who, in the original work, pick up the scattered coins, were replaced in the drawing at issue by people wearing veils and people of colour.

Aha, där ser vi något: är det så att upphovsrättsintrånget inte är en egentlig skada i sig, utan att teckningen framför ett diskriminerande budskap som således kommer att associeras med serien? Är det vidare så att diskriminering inte går att komma åt via dagens lagstiftning och att upphovsrätten därför används till för att markera mot detta? Det är verkligen en intressant fråga!

Det som gör slumpen lustig är att jag i dag satt och läste i De gulden passer: Journal for book history från konferensen SHARP 2014 (Society for the History of Authorship, Reading & Publishing) och hittade en artikel av Gert Meesters som handlar om just Willy Vandersteen and his legacy: Comics publishing in Antwerp from 1945 to the present day. Enligt artikeln (s. 127) tecknade Willy Vandersteen under täcknamnet Kaproen antisemitiska illustrationer under andra världskriget. Meesters skriver: ”His political opinions were known to fluctuate from time to time, but he remained rather conservative during most of his career.”

Jag antar att vi vid det här laget skulle kunna fråga oss om upphovsmannen egentligen hade haft något emot Deckmyns användande av materialet? Och i så fall av vilken anledning: upphovsrättsliga eller ideologiska skäl? Och förresten är det kanske helt ointressant att fundera på vad upphovsmannen egentligen hade velat? Belgiska seriers funktion som nationalklenod gör det kanske ännu viktigare att serierna hålls politiskt korrekta (på
s. 140-141 i Meesters artikel går det att läsa om muralmålningar med seriemotiv och seriepriser – varav ett (på ca €6,000) namngivet efter Vandersteen – vilket visar på seriernas betydelse för Flandern och Belgien.)

Nationalismen är tyvärr på framfart i Europa, och förespråkarna använder inte sällan yttrandefriheten som en sköld för diverse uppseendeväckande dåd (jfr. Lars Vilks rondellhund). I det här fallet får frågan om upphovsrätt och begreppet parodi skymma (eller påvisa?) den egentligt intressanta frågan: den om rasismen i Europa.

Lektyr à la statsminister

Innan jag for hem från Helsingfors läste jag Alexander Stubbs samling av Finnair-kolumner The Power of Sisu. Jag har nog ingen speciell åsikt om Stubb (men det hade fikarummet på jobbet, kan jag meddela) men är däremot fascinerad över hur mina finländska vänner följde Samlingspartiets ordförandeval i början på sommaren – de satt framför teven och negligerade skärgårdens friska och regniga natur (det var alltså i juni) för att följa vilken av de tre kandidaterna som skulle bli partiordförande – och därmed även Finlands nästa statsminister. (Jyrki Katainen, förra statsministern och partiordföranden, blev sedan fyllnadsvald till kommissionär och kommer troligen att sitta kvar om inte Finland kvoterar in en välbehövd kvinna i kommissionen (obs! betalvägg!).) Olika fördelar och nackdelar diskuterades med kandidaterna. En stark punkt för favorittippade Stubb var hans tvåspråkighet – svenskans roll som nationellt språk (och hur det därmed används i offentliga instititioner) är naturligtvis viktig för mina bekanta, som ju har det som modersmål. Själv låg jag skälvande och krapulantisk när jag hörde resultatet förkunnas från nedervåningen: ”Uuteen nousuun!” Ironin går mig ej förbi.

Under rubriken Languages are good for you beskriver Stubb hur hans tvåspråkighet varit honom till hjälp, både för att lära sig nya språk och för att få intresse för omvärlden. Han menar också att det är viktigt att lära sig fler språk än sitt modersmål och engelska i vår globaliserade värld eftersom engelska är långt ifrån det lingua franca som vi ibland får för oss. Dessutom kommer vi aldrig att kunna engelska så bra som modersmålet (som Horace Engdahl en gång sade: ”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det”) – så visst finns det en poäng med att försöka närma sig människor på åtminstone någon av parternas modersmål. Kanske blir denna diskussion till syvende och sist mer fruktsam än den som förs på pidginspråk?

En hel del av styckena handlar om att Finland är väl värt att investera i och läsarna uppmanas att ta sin business till landet. Det är kul med den välkomnande tonen, men samtidigt minns jag det som sagts om Finlands låga kvoter av mottagande av flyktingar. Jag kan märkligt nog inte finna på en skriftlig källa för saken nu, så frågan är hur välgrundat det är. Den finländska invandringspolitiken tas upp i ett konstverk av Alfredo Jaar på utställningen Tonight No Poetry Will Serve på Kiasma (En miljon finländska pass från 1995).

Men jag kan hålla med Alexander Stubb om att Finland är ett förträffligt land. Ju mer jag är där, desto mer vill jag stanna. Den högre allmänbildningsnivån är märkbar och det tycks som om nya idéer i Sverige i dag är genomförda i Finland ett eller ett par år tidigare. Är Finland det egentliga framtidslandet? Stubb listar lite statistik:

[Finland has] been ranked by Newsweek magazine as the world’s best country; by PISA (Programme for International Student Assessment) as having the best basic education system; by Gallup World Poll as the happiest nation; by Transparency International as the least corrupt; and by the World Economic Form as the most competitive country in the world. Not bad for a sparsely populated Northern country which gained its independence in 1917.

Stubb

Sedan jag kommit hem har jag lånat Fredrik Reinfeldts Det sovande folket som efter ett gott medborgerligt initiativ nu finns tillgänglig på ett hundratal svenska bibliotek. Till skillnad från Stubb så är Reinfeldt inte särskilt förtjust i sitt eget land. Måhända beror det på målgruppen – Finnair-resenärer och läsare av politiska manifest kanske tarvar olika stilnivå – men det känns ändå mer övertygande när engagemanget grundar sig i framtidstro och inte missnöje. Stubb går flera gånger till samhällets försvar:

I also believe that freedom cannot be divided. You can’t have economic freedom, but deny political, religious or personal freedom.

Den 28-årige Reinfeldts bok var dock förvånande god läsning. Ett par kapitel är rena skönlitterära yttranden, där det första håller god sf-klass: sovhjärnor och dårar befolkar en värld som styrs av Välfärdspartiet (sammanslaget av tidigare Bekvämlighetspartiet och Omhändertagandepartiet, om jag minns namnen rätt). En sovhjärna dör och en dåre med gott sifferminne inser vid konfrontation med den dödes personnummer att det de facto är hans son som har avlidit. Ja, han har aldrig träffat honom eftersom barn blir till via spermadonationer, men tänker nu att han kanske skulle gå till bårhuset och se ynglingen. Väl där är han förgrymmad över att fjärrkontrollen fortfarande sitter fast i sonens hand (fjärrkontrollen som alltså inte bara styr teven utan också kan fylla på kylskåpet, ändra klimatet i bostaden, och ställa in automatiskt röstande i riksdagsval m.m. – hur spejsat är inte detta för att vara 1993?!) men också förvirrad över att han faktiskt tycks känna känslor i samband med mötet. Det slutar med att han går med i en hemlig klubb som vill förändra det dåliga välfärdssamhället, eftersom det är helt kört att försöka påverka någonting genom faktiska politiska beslut.

För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken.

Ja, ni förstår ju själva så hemskt! Har en mat och tak över huvudet så finns ingen anledning att intressera sig för något i livet! Det andra skönlitterära stycket är en dagboksskildring av goody-two-shoes-Johanna som går på bio med farfar, reflekterar över omvärldens politiska läge och har extrajobb. Det är lite som Katarina von Bredow, fast utan en faktisk handling. Det har en viss charm!

De övriga kapitlen är ganska so-so för de handlar om sådant jag funderade över när jag var sjutton år gammal, och så handlar det lite om föreningsengagemang. Eftersom att jag varit engagerad i en större studentförening så är wow-känslan kanske inte lika stor för mig som för Reinfeldt över det går att samarbeta och göra saker tillsammans, och jag drar heller inte kopplingen att välfärdssamhället så småningom kommer att omintetgöra detta – tvärtom.

Reinfeldt lanserar också nya budord. I stort handlar det om att en ska bry sig om miljön, vara snäll mot andra och inte knarka. Men det är också viktigt att en engagerar sig i stället för att gnälla på saker. Han har ju ganska bra poänger här. Vi diskuterade dylika frågor mycket under högstadie- och gymnasietiden.

Jag antar att det som är mest förpaffande med Reinfeldts bok är det faktum att han uppenbarligen var 28 år gammal när han skrev den. 28! Jag har sagt det förut, jag säger det igen: detta antiintellektuella vakuum som Sverige utgör! Den kulturella skymning som häröver vilar! Så sent som förra veckan var jag hos en läkare som förvirrat frågade om Antwerpen låg i Tyskland. Ergo kan vi dra slutsatsen att en minst femårig akademisk utbildning och innan dess gymnasium med toppbetyg inte säger det minsta om en människas allmänbildning.

Det vore fint om vi kunde sluta bortförklara våra PISA-resultat och i stället blicka åt öster för att dra lärdomar om skolan. Argumenten om att förstatligande av skolan eller en litteraturkanon (vad hände med den tanken egentligen?) skulle lösa problemen är inte hållbara – det är kunskapsföraktet vi skulle behöva göra upp med. Det skulle också hjälpa om våra politiker kunde se samma möjligheter i Sverige som Alexander Stubb ser i Finland.

Almedalen in review

Finlands försvarsminister Carl Haglund (obs: betalvägg!) skriver i HBL om hur han önskar att Finland hade ett Almedalen, en politikervecka, ja, ”denna politikens supervecka som i dag omfattar flera tusen evenemang.” Haglund föreslår att Finlandsarenan (fin: Suomi Areena) ska växa till detta arrangemang och fortsatt arrangeras samtidigt som Björneborgs jazzfestival. Om datumen i juli är dåliga kanske till och med jazzfestivalen kan tänka sig att flytta, för jazz och politik passar ju så förnämligt bra ihop?

CarlHaglundiHBL

Carl Haglund vet givetvis inte vad han talar om. Hans rosenskimrande bild av sitt besök på Almedalsveckan i fjol – ”upplevelsen var otroligt positiv och bland det mest inspirerande [han] gjort under [s]ina femton år i politiken” – är mycket lik min egen bild av Helsingfors och Finland; han har sett alldeles för lite av det för att egentligen veta att det antagligen har sina baksidor precis som allt annat här i världen. Skillnaden är väl att han inte inser det, eller åtminstone inte låtsas om att ha insett det, i sin kolumn.

Min egen bild av Almedalen är ett vådligt jippo inte helt olikt en musikfestival där ungdomar och yngre vuxna med politiskt engagemang i partier eller intresseorganisationer får leva om under en vecka. Trots otalet intressanta seminarier så är den information som når ut från festivalen huvudsakligen följande:

  1. Selfies med kända personligheter, t.ex. politiker, tevefolk
  2. Bilder på vackra byggnader och/eller vackert väder i Visby
  3. Suddiga bilder på seminariedeltagare (syns ej vilka, men någon är möjligen namedroppad) utan någon ytterligare information om seminariet än det som står i programmet
  4. Hashtaggar som #almedalen, #svpol, #utbpol (och andra typer av pol, beroende på vilka man följer, tänker jag mig), #sagtialmedalen
  5. Information om att någon anländer till eller lämnar Gotland, ofta inkluderande väderrapport och/eller färdmedel

Saker som inte förekommer i sociala medier-rapportering (här tänker jag främst på mina egna ”automatiska” kanaler Instagram, Twitter och Facebook) från Almedalen är:

  1. Diskussion kring seminarier och relevanta inskott i debatten från både publik och debattdeltagare
  2. Frågor, förklaringar och hänvisningar till seminarierelaterade debatter
  3. Visioner och idéer som kan förverkligas till följd av relevanta och intressanta seminarier

Kort sagt tycks Almedalen göra väldigt lite för att förändra någons politiska agenda, men har däremot lyckats med att förse strebrar med utökade nätverk samt att normalisera rosévin och snittar. Bra!

Det har ju varit lite ”storm” kring Piratpartiet de senaste dagarna efter min systers inlägg om hur tröttsamt engagemang i en organisation bestående av människor kan vara. Låt mig exemplifiera partikulturen – och den politiska kulturen i övrigt, både i intresse- och partiorganisationer – med hur partikollegor rapporterar från Almedalen. Så här skriver partiledare Anna Troberg på facebook om sin Almedalsvecka:

  • den 28 juni. [bild:selfie] På väg till Visby. Det ska nog gå bra det här. — med Leffe Deldén och Ola Nyström.
  • den 29 juni. [videoinlägg] Vackert väder i Visby. NOT! :-p
  • den 30 juni. [bild: selfie] Some like it hot. Mingel med Alexander Bard och Annika Beijbom #Almedalen — med Alexander Bard och Annika Beijbom.
  • den 1 juli. [bild: selfie] Whee! Kepsen återfunnen! #Almedalen
  • den 2 juli. [bild: handskriven skylt i butik med text som kan tolkas olika] Too much information vid den lokala kiosken i Visby. #Almedalen
  • den 5 juli. [bild: kollage med selfies] #PhotoGrid Lite bilder från Almedalen. :-)

Facebook, hävdar många, är en rätt så privat angelägenhet; möjligen påverkas stilnivån av att endast utvalda facebookvänner kan se det man skriver. Men samtidigt, jag är ju facebookvän för att vi känner varandra via politiken? Kan vi verkligen dela in sociala media i professionellt och privat, eller är den gränsen flytande? Och i så fall: kan du någonsin vara något annat än en offentlig person i dina statusuppdateringar och borde det i så fall påverka innehållet du producerar? Det går inte att frånse att människor kring oss har förväntningar på vårt informationsflöde och att vi måste förhålla oss till detta. Av denna anledning kanske jag förväntar mig något annat av en partiledare i Almedalsrapporteringen än återfunna klädesplagg, väderrapporter och selfies med utvalda delar av det sociala nätverket. Kanske väntar jag mig något mer i stil med det om Anna Troberg skriver på sin twitter:

  • Politiker tror på myten om att polisen inte har verktyg att stävja näthat. De har verktyg, men saknar intresse. #Almedalen #piratpartiet
  • ”Vi måste våga utmana gamla invanda arbetsmetoder i skolan.” Bra. Det är lätt att bli lite försoffad i alla verksamheter. :-) #almedalen
  • Det är inte identiteten som skapar problem för hbtq-ungdomars liv, utan omgivningens fördomar om den. #almedalen #rfsl #piratpartiet

Dock undantaget att jag gillar Piratpartiet för att vi arbetar med internet och informationssamhället. Därför är jag inte direkt är superintresserad av debatten om de frågor (HBTQ och skolan, t.ex.) som Anna Troberg rapporterar om från bevistade seminarier. För att hitta kommentarerna till de piratpolitiska ämnen som jag var intresserad av behövde jag därför sålla i twitterflödet (både Annas och andras), och inte bara bland ovanstående exempel utan också bland sådant som:

  • Ny morgon i Almedalen. Jag har väckt mina pirater genom att DJ:a mina favoriter. Det är inte deras favoriter. De har dålig smak. :-p
  • Nu har Piratpartiets egen lilla Martha Stewart lagat mat till sin Almedalstrupp. #Almedalen #piratpartiet
  • Mina så kallade ”homies” anser att jag är en fashion emergency. Jag vidhåller att svart är en färg. #piratecrib #almedalen
  • Piratpartiet behåller titeln som bäst på sex i #Almedalen. :-) #rfsu

Det är såklart jättefint att alla är vänner och har roligt tillsammans, men jag har redan vänner, det är inte därför jag engagerar mig i Piratpartiet, det är verkligen inte för att följa piraters matvanor och häng som jag tycker att det är viktigt att skicka partirepresentanter till Almedalen. Märk också väl att jag på intet sätt tycker att Anna Trobergs rapportering är fel eller orimlig, jag är bara själv inte så begeistrad i den här politiska mingel- och selfiekulturen (som gäller typ alla, det är bara det att Piratpartiet är ett så praktiskt och närliggande exempel för mig, men jfr. t.ex. organisationers twitterrapporter från SFS-fullmäktige, bokmässan i Göteborg, etc.)

För vad får medborgarna veta från Almedalen? Ja, från SvD till exempel ett livereferat av valplattityder i partiledartalen och en bild på Annie Lööfs skor (!):

AnnieLoof

Därför tycker jag att Almedalen är ett misslyckat koncept, och jag tror att Carl Haglund egentligen också ser att tillställningen inte är ett forum för utbyte av idéer utan utbyte av visitkort. Det familjära och ryggdunkande är på många sätt en trygg och bra miljö för människor; det är roligt att ha vänner, det är roligt med uppmuntran. Men det är inte så vi bygger en rimlig informationspolitik för framtiden. Jag vill göra mycket tydligt att jag gör stor skillnad på sak och person, och i den här sakfrågan står så mycket fel till att vi inte har tid att stanna upp för feelgood-rundor var femte tweet.

Om Bollhusmötet och bollsporten i dag

Ergo uppmärksammar i dag studentkårens svartaste stund, att det är 75 år sedan Bollhusmötet. Det är märkligt hur delar av retoriken går igen även i dag…! Både rikspolitiskt och studentpolitiskt.

Oron över att mötet ska bli en politisk manifestation från den ena eller andra sidan är stor och kårordföranden Lennart Hartmann är mycket angelägen om att frågan ska behandlas endast från ett studentfackligt perspektiv. Han vädjar till de politiska föreningarna att inte agera såsom sådana under mötet.

Så småningom läggs två förslag på uttalande fram. Det ena går ut på att Uppsalas studenter vill till Konungen framföra en underdånig anhållan om att den akademiska ungdomens framtid ej får äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.

Det andra förslaget är identiskt så när som på tillägget väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet.

Det är av den här anledningen jag anser att politiken är högst relevant i kårvalet. (Däremot ska det inte vara en språngbräda för politisk karriärism och där är alla kårpartier i princip lika skyldiga genom historien, och det är det som skapar dåligt förtroende för verksamheten, tror jag.)

Ett exempel: i ett anförande i Uppsala studentkårs fullmäktige för några år sedan (2009, tror jag), när några studenter hade lagt en motion om att Uppsala studentkår skulle bojkotta Israel på grund av behandlingen av palestinska studenter och lärosäten tog jag upp Bollhusmötet för att påpeka att frågan inte var så enkel att vi borde säga nej enkom på grund av att frågan inte var studentfacklig. Fullmäktige avslog motionen (och det tycker jag att vi gjorde rätt i), men jag är rädd att det var på fel grunder. Att det var på grund av ”inte vårt problem” snarare än ”vi har efter noga övervägande inte intresse för att driva den här frågan”. Det här fick mig att fundera en hel del:

När blir en fråga studentfacklig? När blir studenternas politik en del av världens politik? Så här med facit i hand är Bollhusmötet skämmigt, men ändå går samma retorik igen. Ett kontroversiellt ämne är studieavgifter. Ett argument mot dessa är att det minskar internationaliseringen i utbildningen och detta kan bli dåligt för svenska studenter. Kerstin Engle (s) skriver om detta i en motion med titeln ”De negativa effekterna av studieavgifter för utländska studenter” i höstas:

För svenska studenter som inte reser utomlands är det en stor och viktig tillgång att kunna befinna sig i en internationellt präglad studentmiljö där olika livsperspektiv möts.

Nota bene att hon skriver om andra effekter också, det är bara ruskigt intressant att svenska studenters intressen ska vara ett argument för detta. Jag vet inte ens vad jag tycker om detta. Ja, det är klart att det berikar min utbildning. Men det är väl inte bara det det handlar om? Är det inte också så att vi lever i ett mer globalt samhälle och alla tjänar på att lära varandra? Och är det inte också så att utbildningsutbyte hjälper till att jämna ut klyftorna mellan i- och u-länder i världen?

Därtill kan vi lägga till vår märkliga politik som inte skyddar de som riskerar fara i de länder de utvisas till (precis som de judiska läkarna det var fråga om på Bollhusmötet). Hur kan ett bra argument för detta vara att skydda svenska studenters (eller nåja, yrkesutbildade, som vi ju blir efter genomströmningen) intressen?

SCUM-manifestet

Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.

Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.

Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.


Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.