Etikettarkiv: språk

Det andra nationalspråket

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

SuperTuxCart och skärmljus

Utan att egentligen reflektera över det (hoho, det är ju ett lustigt uttryck att använda i samband med en bildskärm!) så har jag sedan installation av 14.04 haft den starkaste skärmljusstyrkan igång. I många miljöer är detta väldigt onödigt och det gör dessutom ont i ögonen att få för starkt ljus i dem. Ergo gjorde jag en snabb googling, knackade in koden på denna sida och sitter nu med en betydligt vänare ljusstyrka framför mig.

Eftersom detta rörde min laptop så har jag gjort en ny rubrik på min Ubuntu-sida där du i övrigt kan följa trubbelskjutande på DS6 i kronologisk ordning sedan nyinstallation av Trusty Tahr.

En annan skoj Linuxgrej jag upptäckt är spelet SuperTuxCart. Det är ett racingspel med små vagnar, kan en säga. Jag har en (o)naturlig fallenhet för bilspel, allt sedan jag spelade Need for speed på en demoskiva från tidningen CD-rom någon gång på 90-talet.

Apropå CD-rom är en annan kul grej att det heter cédérom på franska (åtminstone på Belgiens nationalbiblioteks infosida om pliktleveranser), men att CD bara heter CD. Kan kanske liknas med att skriva TV eller teve? (Jag använder det sistnämnda.)

Datorspel: vetenskap eller bara underhållning?

Socialt kompetent kontra systematiskt kompatibel

Jenny Brusks avhandling Steps towards creating socially competent game characters från tidiga 2014, (Gothenburg Monographs in Linguistics 44, Instiutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet) väcker frågan om hur vi klassificerar forskning om berättelser i bokform kontra dataspelsform; huruvida språkvetenskapliga frågeställningar klassificeras som lingvistik beroende vilket undersökningsmaterialet är.

Jag har en vag föreställning om att vårt klassificerande medvetande inte kan hantera internet och datorer, inte bara för att SAB-signumet Pu är fullkomligt urballat (eller är det?) utan också för att avhandlingar i lingvistik (som den ovan nämnda) klassificeras under R – Idrott, lek och spel hos Uppsala universitetsbibliotek, och i Libris under SAB:s Rdcb – Dataspel eller DDK:s 794 – Arts and recreation/Recreational & performing arts/Indoor games of skill. Andra böcker under samma signum är till exempel 1001 video games you must play before you die, Beyond Barbie and Mortal Kombat : new perspectives on gender and gaming, Programming role playing games with DirectX eller Affective and emotional aspects of human-computer interaction: game-based and innovative learning approaches (märk väl att e-boksleverantören Ebrary för den sistnämnda titeln har angivit följande ämnesord: Computer-assisted instruction, Learning — Research, Experiential learning, Education — Effect of technological innovations on, Education — Simulation methods, Computer games — Research.)

Titlarna tycks bara ha en sak gemensamt: kopplingen till datorspel! I övrigt berör de vitt skilda ämnen (åtminstone inom klassifikationssystemen), såsom pedagogik, programmering och genusvetenskap. Det vore ungefär samma sak att klassificera titlar om hästpolo (Rbeac), husdjurslära: hästar (Qdfd) och militärväsen: kavalleri (Sab) under Zoologi (Ug) eftersom det är där hästen återfinns. Det är naturligtvis inte så enkelt, vare sig med hästar eller datorspel.

Brusks avhandling, SAB:R

Jenny Brusks avhandling, bryskt kategoriserad under SAB-signumet R (Idrott, lek och spel)

Auktoritetsarbete med ”nymodigheter”

Varför buntas då litteratur rörande olika aspekter av datorspel – som trots allt tar upp en stor del av många, många människors tid och finns i många, många tappningar och kan studeras ur många, många perspektiv – ihop i en kategori? Är det för att fenomenet är så pass nytt att klassifikationssystemen inte hinner utvecklas i samma takt? Har informationsteknologins speglade digitala värld givit vår existens en ny och så omfattande dimension att den helt enkelt inte ryms i det traditionella decimala systemet (DDK) och dylika? Eller är det en attityd att datorspel är underhållning och inte vetenskap som ligger bakom?

Det skulle vara intressant att veta hur KB resonerar kring klassifikation av verk som dessa: varför blir datorspel den överordnande kategorin i verk som berör datorspel? Blir det alltid det? Jämför exempelvis med Lina Eklunds avhandling från 2012 (Sociologiska institutionen, Stockholms universitet) The sociality of gaming : a mixed methods approach to understanding digital gaming as a social leisure activity med SAB Ohk:oa Fritidsverksamhet: Sociologi och DDK 306.487 – Social sciences, sociology & anthropology – Culture & Institutions som alltså hamnar under den överordnade kategorin sociologi.

Med tanke på klassifikationssystemens hierarkiska struktur är det inte så enkelt att datorspel är datorspel, utan vi nöds fundera över vad ett datorspel är, om det finns datorspel av olika typer och om de kan studeras på olika sätt? Vi kan också ställa oss frågan om Rdcb är så pass tydligt utmejslad kategori att den kan använda för att förkorta till s tillsammans med andra signum (t.ex. O:rdcb, Rdcb:ge eller Fe:rdcb) eller om undersökningar med datorspel som källmaterial bör klassificeras inom det område vars metodik och teorier undersökningen begagnar sig av?

Några förslag på hur avhandlingen skulle kunna klassificeras

G – Litteraturvetenskap. Eftersom datorspelets interaktion med NPC:er (non-playable characters) och egenskapade karaktärer är att betrakta som ett narrativ. Interaktiv litteratur i analog form finns också, till exempel Raymond Queneaus Cent mille milliards de poèmes. Jämför också med Brusks ord i inledningen (s. 1):

An NPC may also have a dramatic role as part of the narrative, but their repertoire of possible actions and reactions is usually limited in accordance with their functional role and so the function of the NPC often overrides its potential for playing an interesting role figure in the story.

F – Språkvetenskap. Avhandlingen är producerad vid institutionen för lingvistik, förmodligen inom ramen för datorlingvistik (F:pu). Dessutom ligger frågeställningen i avhandlingen mycket nära området språksociologi, som antyds i det här stycket i inledningen (s. 1) där kunskap och föreställningar om mänsklig interaktion tycks relevant för att utreda avhandlingens frågeställning:

This thesis investigates how to create NPCs that exhibit human-like behaviour and that can engage in natural language conversations with a human player, i.e.basically an embodied conversational agent (ECA) designed for a game.

Pud – Artificiell intelligens (<- Datorer och databehandling <- Teknik, industri och kommunikationer). Avhandlingen tar upp svårigheter med att konstruera en naturlig dialog, och hänvisar i citatet ovan till mänskligt beteende. I detta citat lyfts det tekniska problemet med att utvecklas NPC:ers trovärdighet (och ”intelligens”) (s. 3):

Despite these new technological improvements, game dialogues are still mainly constructed as branching dialogue trees /…/ This is mainly due
to the complexity of natural language and the difficulty in creating a system that
can understand and produce unrestricted natural language conversations…

Säkert finns ännu fler möjligheter, men ovanstående var de mest uppenbara alternativ jag kom på. Jag vill heller inte påstå att Rdcb är fel, men jag upplever däremot att lösningen är alldeles för enkel. Som det var nu hamnade boken hos ett ämnesbibliotek för språk och humaniora och kanske hade det varit bra att ställa boken bland datorlingvistiken (som ju är ett stort ämne på universitetet) i stället för att ta närmsta bästa placering (här R <- Rdcb) och ställa titeln där.

Varför det spelar roll? Jo, till exempel av hänsyn till serendipiteten.

Thranduil, hjorttämjaren

Jag såg The Hobbit: An Unexpected Journey i går och jag är mycket nöjd! Med undantag för 1) Radagast var en knäppgök och 2) Thranduil red på en hjort (var det ens en hjort? Medger att jag är dålig på behornade djur om det inte är älgar.)

Richard Armitage, en av mina brittiska favoriter (från bl. a. BBC:s Robin Hood och North and South fungerade oväntat bra som dvärg och dvärgarna i sin tur var inte alls lika klumplustiga som de hade beskrivits.

Jag är inte heller särskilt upprörd över de tillagda delarna eftersom det innebar mer kameratid för Elrond (!), som ju är den bästa alven av dem alla. Vad var för övrigt grejen med Galadriels klänning?

Jag såg den i 3D nu, vilket var häpnadsväckande bra. Det är den andra filmen jag ser i 3D, den första var Tintinfilmen som kom för ett tag sedan. Det hade varit ännu bättre om jag suttit i mitten av salongen eftersom att den vänstra delen av bilden ibland blev lite skev. Jag skulle vilja se den igen, och då går 2D bra.

Jag finner att jag precis som förut är lika barnsligt förtjust i att förlora mig i en sagovärld som Midgård. Tillbaka-till-rötterna-känslan kom också över mig när jag kontemplerade att min lingvistiska universitetsbana egentligen började med en önskan om att lära mig quenya. Det gick ju inte så bra med den saken, men jag är desto bättre på isländska.

Fickboks-frenzy

Man lägger alltså in ett bindestreck i ett sammansatt ord när man tror att det är svårt att läsa och uppfatta. Eftersom fickbok för ‘pocket’ är såpass oetablerat (i dag är första gången jag använder det) så tyckte jag att ett bindestreck var lämpligt. Observera också mitt generiska man, och till detta att jag inte är en hen-bejakare. Jag är feminist men jag tror att världsordningens problem med kvinnor är större än det svenska språkets. Ja, det där är en infekterad debatt som jag vidare i inlägget håller mig utanför.

I stället tänkte jag skriva om tre böcker jag har hunnit läsa på senare tid: Naiv. Super. av Erlend Loe, Vattenmelonen av Marian Keyes och Efter våldtäkten av Alice Sebold.

Pocket Frenzy

Den sistnämnda är en självbiografisk skildring som handlar om vad som hände efter våldtäkten. Den var väldigt ruggig och framför allt tyckte jag inte att hon hade någon vidare familj. När jag var liten trodde jag att alla familjer var lika bra som min familj, fast jag visste att det inte var så. Jag kan fortfarande bli häpen när jag hör från människor att de växt upp i ett hem utan böcker (även om det händer allt mer sällan nu när jag studerar). Inte för att det på något sätt har med den här boken att göra. Men jag hade fått större stöd om det hände mig, tror jag. Jag hoppas att det inte gör det. Den allmänna betraktelsen är att om en våldtäktsman döms betyder det inte att historien får ett lyckligt slut. Det finns inga lyckliga slut på våldtäktshistorier och det är bra att Alice Sebold berättar det, även om jag helst hade sluppit veta.

Vattenmelonen var välbehövd chic lit med en fångande historia. Det är lika bra att vara ärlig: jag älskar den sortens litteratur som är vilsam att läsa. Det är oerhört avslappnande. All litteratur kan inte vara karaktärsdanande, och förresten har jag karaktär så att det räcker och blir över (amen!).

Erlend Loes Naiv. Super. är på sätt och vis charmig, men jag tycker inte att det är en av hans bästa böcker. Och varför? Jag tycker nog – och jag skäms lite över att säga det – att huvudpersonen är ganska korkad. Många av Loes karaktärer har ju flippat ur på ett eller annat sätt, men jag tycker att de i andra romaner har lite mer substans i sig. Han är för naiv (något jag kanske borde ha anat). Jag vill hellre rekommendera Doppler eller Gör vad du vill. (Okej, en skämmig sak: Det är bara Doppler jag läst på norska, de övriga var översatta till svenska. Skyller på tillgång och finanser.)