Etikettarkiv: weltschmerz

(Ett) långt farväl

Ett långt farväl
Ett långt farväl, som presenterades för mig i Anneli Jordahls Helsingfors: från Kalevala till snowcrash, handlar om kärlek i och till Helsingfors (och Åbo), en biografi om K. A. Tavaststjerna, och om ett långt farväl till både staden, kärleken, och Tavaststjerna. Jordahl skriver om romanen i samband med kaféet Ekbergs på Bulevarden och jag tänkte att det nog skulle vara mer av en Helsingforsroman än den visade sig vara; jag blev besviken när han redan efter några sidor lämnade stadin för Göteborg.

En kort sökning på Claes Hylinger visade emellertid att han var ‘patafysiker, varför jag tänkte att jag ändå skulle ge romanen en chans – trots att han nu inte var en sådan helsingforsiensisk berättare likt Kjell Westö. Å boy, gissa om jag är glad att jag gjorde detta! Ju mer jag läste, desto roligare blev det. Ja, rent av genialiskt. Jag skulle kanske inte ta i från hälarna och säga att det var Niveau Queneau (vad är det, egentligen? Inte ens Försvinna…) men nog är det tillräckligt fryntligt för att brista ut i skratt högt på spåran. Ta till exempel följande stycke, där han återberättar om en passus ur Tavaststjernas liv:

Strindberg var ytterligt nervös denna sommar, och ännu nervösare blev han av att Tavaststjerna uppträdde lugnt och vänligt. Förgäves försökte han provocera honom vid de gemensamma måltiderna på hotellverandan. Vad han alltid glömde, berättar Adolf Paul i sin strindbergsbok, var att Tavaststjerna nu i det närmaste var stendöv; han hörde något så när endast i storm, vid stranden, ”när vågornas brus paralyserade susningen i hans sjuka hörselorgan”. Så det hände ofta att Tavaststjerna svarade på Strindbergs oförskämdheter med ett älskvärt leende, och vänligt nickande bad:
– Säg om det, var så god!
”Då förlorade Strindberg tålamodet. Den andra vågade inte kampen, det var klart! Han kröp undan och gömde sig bakom ett låtsat lyte!
Strindberg höjde vid ett sådant tillfälle vredgat glaset och skrek:
– Skål, du fege finne!
Och Tavaststjerna, som hörde ännu sämre, när man skrek, nickade ännu vänligare tillbaka och svarade så älskvärt som möjligt:
– Skål, min kära bror!
Då förlorade Strindberg fattningen totalt! Det var för mycket! Den andra ville bara göra honom säker!”
Strindberg var övertygad om, det erkände han för Paul, att Tavaststjerna bara lurade på ett tillfälle att skjuta ned honom.

Vissa hågkomster tituleras en del av romanen med en inledning av Marcel Proust, om hur det är de holländska, mörka tavlorna av samhällets medelmåttor i vardagssituationer som går att likna vid våra viktigaste, mest levande hågkomster, och hur tiden skänker dessa hågkomster ett slags lycksaligt skimmer. En av dessa handlar om en präst på ett sjukhus, inlagd för magsår (till skillnad från berättaren, som är inlagd för någon form av Weltschmerz tänker jag mig; han röker Gauloises för franskhetens skull och blir utsparkad från sjukhuset av en irriterad läkare som konstaterar att det inte är något som helst fel på honom). Om prästen berättas dock, att han en kväll sitter i TV-rummet och ser på en västernfilm (han älskar dem, för att han tycker om att se skurkar få stryk), och skrattar belåtet när filmhjälten klår upp en bandit:

– Det är rätt! Ge’n en örfil! Ha ha ha! Ja! Tjong!

Dessförinnan och dessförefter varvas styckena mellan Tavaststjernas liv, parisisk förtröstan och kärleken till finländska Angelica – gift med barn men ändå kärleken. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera att han inte alls resonerar över trohet och familjeliv som hans emotionella framfart kan skada. Vems problem är det egentligen? Eller är det för övrigt ens rättvist att betrakta det som bara ett hinder? Ja, nä, ni förstår ju själva.

Jag orkade inte tänka på det utan levde mig med suckan in i den längtan som uppstår när en finner sig i närheten av den bästa människan, och förresten var det ganska trösterikt att läsa om. Den här vanmakten en kan känna – det enda botemedlet är egentligen tiden, och det är därför det blir ett så långt farväl. Det är bara att bida.

Och kring det, så är det ju så att jag far hem från Helsingfors snart. Jag såg just i eftermiddags en ung man i frack och studentmössa som galopperade framför Arabiacentrum mot spåran (eller bussen, vad vet man?) – jag kände något som jag först trodde var hemlängtan, men så insåg jag att det inte alls var så. Jag känner en inre avighet mot att vända hem till Uppis. Månne för att jag inte är säker på att det är hemma. Jag talade med en vän om detta igår, som sade att det möjligen var så att jag hade den förmågan att kunna känna mig hemma just överallt där jag befann mig. Jag beklagade mig över att detta tycktes vara på bekostnad av ett verkligt hemma, men hon tröstade att det naturligtvis kunde vara temporärt. Livet rör sig ju också. Och det var egentligen så jag kom att tänka på följande stycke som rörde upp ett våndofyllt vemod i mig:

Och som vanligt är vid återkomsten från en lång utlandsresa, kände jag ett kärleksfullt styng i bröstet och häpenhet över att jag bodde i ett så vackert land.

… ty just så brukar jag känna när jag far över Uppsalaslätten och ser domkyrkotornen långt därborta. Till och med på hemfärd från Färöarna har jag kunnat känna att jag under dessa torns översikt ändå kommer att trivas, trots brist på fjäll, får och frisk luft. Men nu… nu vet jag inte! Jag skulle nog helst bli kvar här. Jag lever med andra ord i ett långt farväl – så passligt att Claes Hylinger skulle smyga in i mitt liv just nu!

Angående skandinavismen: ja, detta att Norden överlag är så hemtamt att fara kring i. Det fanns ett stycke om sillsallad som jag brast i skratt över just mellan Hagnäs och Aspnäs. Medpassagerarna på sexan blev nog lite förskräckta, men ibland går det liksom inte att sätta stopp för det hjärtliga skratt som vill tränga ur bröstet. (Hårda bud i Mellerud!) Hylinger berättar alltså att med. stud. Möller minns en händelse från tiden med Tavaststjerna i Berlin:

”Mitt på Wilhelmstrasse konstaterade vi plötsligt med skandinavisk enighet, att vi skulle ge mycket för att få litet sillsalat just nu. ‘Sillsalat’, hickade Tavaststjerna, ‘ var det någon av herrarna, som sa sillsalat? Det bär jag alltid på mig.’ Och så dök han ned med handen i sin frackficka och håvade upp ett litet bleckmått med sillsalat, vilken vi på stående fot delade.”
Hemma hos brodern förtärde de ovan på detta en kall gås och gick omsider till vila. De båda studenterna sträckte ut sig på var sin bänk, men Tavaststjerna insisterade på att stå och sova. ”Han ställde sig med finsk envishet bredbent mot en vägg och somnade som en häst, i sömnen automatiskt balanserande för att inte ramla omkull. Hur länge det varade, hindrade mig mitt eget avsomnande att konstatera.”

”Bilden sjunker sakta till skålens botten”

Parland

Henry Parlands Sönder (om framkallning av Veloxpapper) var mitt första rådgivande möte inför mötet med Helsingfors. Jag täcks inte kalla Helsingfors min nya hemstad, även om den redan känns så hemtam – min vistelses slut stundar alltför snart. Nog trivs jag på gatorna här, och dem har jag sett både i novembers snöstorm, mars månads kyla, och junis regnkyliga dagar. Så inte är det de senaste julidagarnas solsken och restaurangbesök som fångat mig så.

Sönder köpte jag strax innan avfärd från Uppsala efter ett tips från Studentbokhandelns Instagramkonto (obs att jag skäms föga över att göra reklam för Studentbokhandeln eftersom den ägs av studentkåren och universitetet). En skulle kunna säga att jag såg det som en tecken att den dök upp just där och just då. Egentligen brukar jag inte vara vidskeplig, men efter en väldigt hektisk vår grep jag tag i vilka halmstrån som helst för att finna stabilitet i tillvaron.

På färjan över till Helsingfors, den som går i hamn vid omslags-Henrys (eller är det mannens med hatten?) rökmoln, läste jag romanen och de sista skälvande sidorna blickade jag ut över de små kobbar som tycktes helt olika de stockholmska, och vi passerade Sveaborg strax innan jag vände det sista bladet och gick för att utrymma hytten.

Utgåvan syftar till att ge ut en version så nära Henry Parlands ej fullbordade original som möjligt – ett utförligt förord berättar att tidigare utgåvor rensats från finlandismer, språket har moderniserats, o. dyl. Därtill har utkasten till bokens andra del inte tagits med. Men den här versionen – den har allt, och lite till (som exempelvis en ordlista för att förklara de svårbegripligaste finlandismerna och fotografifacktermerna). Språket är särskilt gripande med sitt finska och kontinentala påbrå. Historien säger oss att språket är modärnt, och samtidigt finns de icke så modärna plurala verbändelserna fortfarande med. Alltsammans kuriöst! Jag är inte oäven till tanken att läsa den i förordet nämnda titeln Krapula. Henry Parland och romanprojektet Sönder utgiven 1998 av Uppsala universitet och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bokens Henry skriver berättelsen om sin döda vän Ami, som tycks känslomässigt obestämd på samma vis som Henry själv: de är liksom lynniga på samma vis rörande sitt förhållande, och hans beskrivningar av Veloxpappers-Amis olika uttryck är lika mycket en beskrivning av hans egna känslor inför Ami som far än hit, än dit. Ack, jag reste ju också själv med en obestämd och stundom lycklig, stundom olycklig förälskelse i mitt liv och fann både tröst och frustration i det obegripliga känslospel som Parland beskriver. Vad vet vi någonsin om vilka känslor som egentligen ligger till grund för en människas beteende? Och vill beteendet i sig förmedla något mellan raderna, eller finns där inget överdriven eftertänksamhet kring varje handling?

(Som ni ser, det är inte bara i vardagslivet halmstrån är värdefulla. Dum spiro spero, &c.) Som ni förstår är det också en tid sedan jag läste romanen, varför jag återkommer till mina känslor hellre än handlingen, som jag knappt skulle kunna redogöra för i detalj. Caféer, biografen, stranden, gatorna, uflykter till landet – där har ni scenerna för Henrys och Amis relation. Och slutligen sjukhuset där hon – jag begrep inte varför – blev till ett minne att berätta om.

Att Henry Parland skulle dö så ung att han inte kunde fullborda detta romanprojekt grämer mig. Men så vilar kanske något symboliskt över det – blir våra historier egentligen någonsin färdigskrivna?

Blommig klänning från hipstervintagebutik på nätet, röd bänk från Hagnäs.